Jag hade egentligen en annan plan för idag, att skriva om en bok som jag insåg rätt sent att jag inte skulle hinna bli klar med. Men sen kallade Linda på Enligt O och bad oss skriva om hjältinnor med henne och då ville jag det förstås.
Min hjältinna är Margaret Atwood. Naturligtvis för att hon gett oss ord och fraser för att beskriva det patriarkala förtrycket, för Gilead, June, ”Nolite te bastardes carborundum.”. Naturligtvis! Men än mer för annat faktiskt.
Missförstå mig nu rätt, jag tänker på Tjänarinnans berättelse varje dag, jag känner igen och räds inför det som är och kan komma. Varje gång jag loggar in på internetbanken snuddar jag för bråkdelen av en sekund vid tanken på att June en dag gjorde detsamma (nej, det gjorde hon inte men hon kollade sitt konto) och fann sig blockad från sina konton, så kan det också vara, så kan det också bli… Tjänarinnas berättelse (Gileads döttar är också bra, men inte alls i den ligan av omvälvning) har förändrat mitt liv, den öppnade mina ögon och lärde mig se. Men Margaret Atwoods gärning är så mycket större än så.
Jag har läst tio böcker av Margaret Atwood, och genom allt löper den feministiska tråden. Inte på kämpa för livet-sättet, som i Gilead. Nej, på det sättet att kvinnorna står i fokus för sin mänsklighet, kvinnor är människor hos Margaret Atwood och när jag fick syn på det blev hon min hjältinna.
När hon i Kattöga utforskar flickors vänskap gör hon det med en särskild blick för kvinnors förutsättningar. I Penelopiaden är det Penelopes ändlösa väntan på den otroligt sege Odysseus som skildras, och förstås så visar han sig ovärdig hennes väntan. I Rövarbruden skriver Atwood om den oerhört komplicerade vänskapen mellan tre kvinnor och deras fiende, eller om hon också är en vän, där får vi bekanta oss med kvinnors olika roller, vad vi får och inte förväntas göra och vara. Min allra största favorit i den feministiska skatt som Margaret Atwood skapat bortom Gilead är ändå Alias Grace. Grace är en så remarkabel berättare, hon är tvär, hård och sårbar. I en värld där kvinnor saknade röst höjer hon sin, hon tar sig den makt hon hittar i den totala maktlöshet hon befinner sig. Och just därför blir hennes utsatthet så hjärtskärande tydlig. Grace är min hjältinna. Och Margaret.
1 svar på ”Bortom Gilead”