Tjänarinnans berättelse möter Hungerspelen i skogen, typ. Det sextonde året är något helt eget, men det är också besläktat med sådant som kommit innan, sånt som är väldigt bra.
Huvudperson är Tierney som nu när hon fyllt sexton står inför sitt nådeår. Ett år som alla kvinnor tvingar genomleva i ödemarken, där deras liv står på spel och deras magi ska tvingas ur dem så att männen inte behöver vara så förtvivlat rädda. Det där året som kvinnorna inte får eller vill tala om efteråt.
Jag tänker inte berätta något om hur det går och vad som händer, jag tycker om tanken att varje läsare ska gå in i den här boken utan särskilt många förväntningar. Men vet att det är väldigt bra och att du absolut bör ge dig själv den här läsupplevelsen. Vet att det finns en förunderlig mängd kvinnlig styrka innanför de här pärmarna och att ingenting är enkelt, men allt är möjligt.
DET SEXTONDE ÅRET
Författare: Kim Liggett
Förlag: B Wahlström (2020)
Översättare: Carina Jansson , originaltitel: The grace year
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
alltså. jag har läst halva nu och avskyr den verkligen. tycker språket är kvasipoetiskt på ett dumt vis, allt är ologiskt, precis allt, och hela temat är bara så tramsigt. tycker förf börjar med att verkligen tala om för oss hur vi ska betrakta unga kvinnor, sen fortsätter hon med en himla massa abstrakt skit. vad exakt är det för magi som utspelar sig? hur kan HP överleva en björnattack? hur kan hon så frön mitt i vintern? hur kan alla tjejer överleva utan mat och vatten? hur kan en enda person vara så genomond att hon glatt offrar precis alla? hur kan HPs barndom vara så ljuvlig, och sen blir allt bara konstigt? nä. jag kommer inte att läsa ut den. men är helt förbluffad och intresserad hur mycket andra älskar den. intressant! 🙂
jag är inte arg alltså, även om det kanske verkar så. men gud så illa jag tyckte om denna!
Jag tycker att det är fantastiskt när man tycker så på djupet olika. När du säger det så ser jag förstås luckor och brister, men jag tycker ändå mycket om boken trots det. Och jag gillade språket. Jag tror att det jag framförallt tycker om är att boken är så öppen, slutet är riktigt bra (men jag tycker inte att du ska läsa för att komma dit, har man stört sig så mycket på en bok kan man inte göra annat än störa sig ännu mer genom att tröska på) och så tycker jag om hur etik och moral testas och att inget är enkelt eller som det verkar vara. Jag hoppas att nästa bok du läser faller dig mer i smaken! Och vill du hitta en frände i det här hatet så var Carolina (Carolina läser) inte särskilt förtjust heller.
Läste Carolina läser och ja, vi verkar tycka samma om boken. för förf sätter minsann en rosett på VARJE MENING! och jag har lyckats läsa mig till slutet med en lättnadens suck, haha. gillar när böcker är öppna. men här kände jag att författaren slog mig i huvudet för varje mening. för att inte tala om det där jävla förordet. såhär SKA ni tänka och tycka om unga flickor och deras sex appeal. pust. ser fram emot nästa Seanan McGuire nu!