Om det här med läsning (och liv) i pandemins tid

Hur går det för er där ute, hur mår ni?

Jag har det ok, men längre än så sträcker jag mig inte just nu. Jag försöker skapa och hitta lugn i en vardag som ser lite konstig ut och jag försöker hantera det där med att jag som är planeringsfanatiker inte har en aning om vad som händer från ena dagen till nästa. Det går, men inte utan en rätt betydande ansträngning.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har haft lite svårt att koncentrera mig på läsning eller egentligen någonting de senaste veckorna. Först härom dagen slog det mig att det förstås har med stress att göra.

All information och desinformation som virvlar, allt tyckande. Alla känslor som ska kännas, som måste få kännas. All oro, till och med rädsla, paniken som gör sig påmind, men måste tryckas undan. Det är klart att det är utmattande. Och när jag insåg det så insåg jag också att de här koncentrationssvårigheterna (och ångesten, tröttheten, glömskan) är något jag känner igen från då när jag levde djupast inne i mitt utmattningssyndrom.

Det är förstås jobbigt att hantera, men det här är faktiskt ingen deppig text. Det är ju så förunderligt att när jag förstår saker så kan jag ta dem till mig och då blir det tunga mycket lättare att bära. Jag kan inget om virus (det begriper jag att lämna till dem som faktiskt kan), men att hantera min egen stress det är jag faktiskt expert på.

Mitt budskap här är egentligen mest en påminnelse om att det enda du måste är att vara snäll mot dig själv. Kräv ingenting av dig nu, det är nog att härda ut och balansera sig fram. Man behöver inte skriva sin roman eller läsa Dostojevskijs samlade verk.

För mig har en redig SIFO-undersökning gett mig något lagom att utföra och därmed varit till stor tröst de senaste kvällarna och så ser jag om Jane Austen filmatiseringar en masse. Jag promenerar mycket, har återvänt till det som en gång hjälpte mig vidare från utmattningen, Mumin, och så försöker jag begränsa nyhetsintaget. Det går inte så bra men jag försöker och det är gott nog så. Det var ju det där med att vara snäll mot sig själv också.

Vad gör du för att komma ur den här tiden med vettet i behåll? Och vilka är dina bästa sätt att vara snäll mot dig själv?

4 tankar på “Om det här med läsning (och liv) i pandemins tid”

  1. Jag läser väldigt lite, jobbar för mycket för att försöka erbjuda någon slags distansundervisning och orkar knappt se på tv-serier ens. Inser också att jag är lite väl fixerad vid att följa nyhetssändningar i ett desperat försök att få någon slags kontroll. Inte riktigt sunt.

    Svara
    • Det är en utmaning att få tiden och orken att räcka till något utöver det som måste bli gjort. Förstår att plötslig distansundervisning måste kosta mycket i tid och energi, och det var väl inte som att ni simmade i det innan heller…

      Svara
  2. Undviker nyheter mina lediga dagar för att få en paus. Läser så mycket jag kan för att koppla bort alla tankar. Och ser till att ta långa promenader och njuta av solen som kikar fram och börjar värma!

    Svara
    • Låter klokt. Jag inser nu att jag har mycket lättare att begränsa mitt nyhetsintag under veckorna eftersom jag då har presskonferenserna klockan 14 att hänga upp allt på. Med dem känner jag att jag har koll på läget, på helgen utan dem blir det lätt att jag svävar in på nätet och så är det fritt fall därifrån. Äntligen vardag med presskonferens från FHM alltså…

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.