Nu har jag läst Josas bok och jag vet knappt vad jag ska skriva om den. Mest av allt är den komplett mörker och ogenomtränglig sorglighet. Men den är styrka också och kampvilja, det är nog där jag måste gripa tag och hålla i för glatta livet.
Marie Nilsson Lind berättar om sin syster, om Josefin Nilsson som brann och slets sönder. Hon berättar den där historien vi hört och läst om, men hon ger den så mycket djup att det blir som till en annan historia. I Josas bok målas bilden av människor i familjerelationer, av generationers egenheter och sorg och bitterhet som känns igen. Här berättas om systrarnas föräldrar, om syskonen, om det där såriga som finns i alla relationer, och om det vackra.
Jag tycker att det starkaste är att få en förståelse för hur de här människorna hänger ihop. Hur Josefin är som hon är och utsätts för det hon utsätts för och hur Marie är som hon är och går igenom det hon går igenom. Det är ju skillnad, men det är lika också. Ångesten, självmordstankarna, depressionerna. Kampen. Jag vet inte vad jag ska säga om den här boken, men jag tror att den är viktig för att den aldrig väjer för mörkret. Det är så ogenomträngligt mörkt här. Det måste få vara så.
JOSAS BOK
Författare: Marie Nilsson Lind
Förlag: Kaunitz-Olsson (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.