Cromwell-tisdag: Det går långsamt framåt

Jag ska inte säga att det går segt. Det är snarare så att jag drar mig för att sätta mig ner med The mirror and the light eftersom jag är alldeles för trött, sliten och värmemosig för att göra den rättvisa efter jobbet om kvällarna. Men på fredag går jag på semester och sen ska inget komma emellan oss.

Det är inte helt fel med den här dröjsamheten heller, jag läste om Cromwells midsommartid helvetesåret 1536 (Anne Boleyn är precis nyavrättad och Cromwell slåss en del med det där och vad som blev gjort, just nu tassas det på tå kring ”de gamla släkterna” och prinsessan Mary som inte alls är prinsessa längre eller igen) samtidigt som jag firade midsommar helvetesåret 2020. Sånt är jag väldigt svag för när jag får till, så jag ser det som en bonus med långsamläsningen.

Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

När jag först läst ut Balladen om sångfåglar och ormar så var jag grymt besviken. Jag har sen dess funderat några vändor kring varför jag blev så besviken, på gränsen till arg. Jag var ju inte ens förväntansfull… Jag tyckte aldrig att det behövdes en bok nummer fyra och jag blev inte direkt mer sugen att läsa när jag förstod att det var en prequel om Coriolanus Snows resa mot ondingskap. Och ändå blev jag så arg…

Balladen om sångfåglar och ormar är inte dålig, den är heller inte ointressant för den som vill veta hur hungerspelen så som vi ser dem i ursprungstrilogin växte fram. Tvärtom. Första tredjedelen av boken tyckte jag till och med mycket om. Men så startade hungerspelen och allt blev på något märkligt sätt ganska segt. Sista tredjedelen tog jag inte till mig alls, den var ju bara, äh jag vet inte…

Vad är det då jag inte tycker om? Kanske att Suzanne Collins vill göra så mycket. Hon vill förklara hur huvudstaden blev som vi känner den från de föregående böckerna. Hon vill förklara Coriolanus Snow, distrikten, hungerspelens ursprung och hur de blev till de gigantiska propagandamaskiner de är på Katniss tid. Hon presenterar oss för massor av personer som bara blir namn (om ens det) eftersom de är så himla många. Jag hade velat ha mer av visst (den förfärliga doktor Gaul och tankarna bakom spelen) och ingenting av annat (som när Snow harvar omkring i distrikten mot slutet).

Mitt största problem med den här boken är nog att den inte har Katniss. Så mycket i trilogin bygger på att hon är irriterande, men nästan älskvärd. Hon är sjukt irriterande, men när människorna runt henne är så lätta att engagera sig i och allt utvecklas till en kamp där Katniss ska hålla dem vid liv så hejar man på henne. Coriolanus Snow är inte den sortens person, jag gillar honom inte alls, ens innan han blir som han blir. Lucy Gray Baird som spelar den andra huvudrollen är förstås intressant och bidrar definitivt till historieskrivningen kring Panem, men hon griper inte tag i mig. Ingenting här spelar någon egentlig roll eller säger mig något nytt. Kanske är det det som är hela mitt problem. Jag bryr mig inte om varför president Snow blev diktator, jag har redan förstått att allt är komplicerat.

Jag visste det från början men är än mer säker nu, det räcker med trilogin.

BALLADEN OM SÅNGFÅGLAR OCH ORMAR
Författare: Suzanne Collins
Förlag: Bonnier Carlsen (2020)
Översättare: Lena Jonsson
Fjärde boken i serien om Hungerspelen. Den inledande trilogin består av Hungerspelen, Fatta eld och Revolt.
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Anna på Kulturkollo

En tur genom Värmland

Idag drar jag med Kulturkollos läsare på en rundtur genom Värmland i sällskap av Maria Lang och De röda kattorna. Alla får chansen att utforska mitt högt älskade hemlandskap och till och med det som är hemma på riktigt, Uddeholm. Texten finns här.

Cromwell-tisdag: Tv-serien

Jag har läst och läst om de två första böckerna, men en sak jag inte gjort är att se om tv-serien. Wolf hall i tv-format är också en formidabelt fin sak, men jag avvaktar med en omtittning tills sista boken finns också i det formatet. Allt måste förberedas i rätt ordning…

För dig som läst böckerna men inte sett tv-serien vill jag varmt rekommendera dig att göra det. Såhär skrev jag om tv-serien när det begav sig, våren 2015 (hela det inlägget kan du läsa här). Varning för spoilers, texten är skriven till dem som läst Wolf Hall och Bring up the bodies/För in de döda, som vet vad som händer. Har du inte läst? Gör det. Eller se tv-serien direkt, men läs inte min sammanfattning.

Avsnitt 1
Redan i första scenen blir jag lugn, för att tv-serien är trogen boken men ändå gör det som måste göras rent dramaturgiskt. Jag älskar hur den salta humorn finns och lyfts. Jag tycker om att presenteras för Cromwell (älskar honom ögonblickligen), Wolsey (älskar honom inte riktigt lika mycket), den Mantelskt otrevliga Thomas Moore som ändå har djup, direkt. Anne Boleyn, kungen som egentligen inte säger mycket men som ändå framstår som den despot/tyrann han är eller kommer att bli. Och så Cromwells familj – fadern, döttrarna och hustrun kopplas ihop så snyggt här. Och jag börjar till och med gråta innan det händer, det som jag vet ska hända och som är mitt mest omvälvande/älskade/hatade ställe i boken, och sen kan jag inte sluta. Det är mycket känsla redan i första avsnittet vilket förstås bådar extremt gott för framtiden.

Avsnitt 2
Den andra centralpunkten (det offentliga hånet av Wolsey) och jag inser att detta inte är en filmatisering enbart av Wolf hall utan också av Bring up the Bodies. Wolseys fall, början till Cromwells paradoxala resa mot den yttersta makten.

Avsnitt 3
Anne blir drottning och Cromwell går balansgång. En scen som biter sig kvar är den av den fånge Thomas Moore ämnar bränna på bålet, han som sitter ensam i Towern och känner ljusets eldslåga mot handen, känner hur det bränner och vet att nästa dag är det hela hans kropp som ska förgås…

Det är slående hur Cromwell knyts till drottningen, politiskt och känslomässigt vilket gör det som ska komma både hjärtskärande och förståeligt.

Avsnitt 4
Thomas Moores fall. Så oerhört sorgligt… Värmen mellan männen, den som ligger undangömd i romanen lyfts fram i ljuset, Moores betydelse för Cromwells utveckling. Lite tassas det över gränsen till det övertydliga men jag står ut. Mycket handlar om politiken, den gryende demokratin och hur de inte alls kan hantera den…

Avsnitt 5
Lite av ett mellanavsnitt, ett bidande av tid. Cromwells nedbrutenhet inför det kungen låter honom förstå att han måste göra. När kungen nästan dör blir det tydligt hur utsatt Cromwell (och alla runt honom) är. Om kungen dör, dör Cromwell.

Hämnden, tvånget och allt det fula bubblar upp till ytan.

Avsnitt 6
Min första tanke efter att ha sett det sista avsnittet är att Damien Lewis är väldigt modig som tagit den här rollen. Han lär ju bli hatad. Kungen är så vansinnigt avskyvärd och det där oförstående leendet på slutet, när Cromwell nästan faller sönder inför honom. Det är barnslig ondska i sin prydno, så bra, så vidrigt!

Jag älskar allt med Wolf Hall, utom det faktum att den där nyckelscenen där kardinalen hånas efter sin död lyfts fram alldeles för mycket. Skedmata inte tittarna, vi fattar. Grejen med den scenen i böckerna är att den finns där men faller i bakgrundsglömskan tills Cromwell plötsligt visar oss att tanken hela tiden funnits hos honom. Det är ett slag i ansiktet, hårt. Jag grät när jag läste det för att jag fick en nyckel till Cromwell som jag inte hade en aning om att jag saknade. Att reprisera scenen för att säkerställa att vi fattar vidden är att beröva oss den där uppenbarelsen och det tycker jag är lite tråkigt.

I övrig är det som sagt prickfritt, och briljant. Det enda tråkiga är att böckerna väl nu gjorts på alla tänkbara sätt och jag har bara att vänta på del tre, det sägs att den ska komma nästa år*…

*Här kunde jag inte låta bli att ha kvar min oskyldiga och fortfarande naiva förhoppning om att tredje boken skulle komma ut redan 2016. Tillåt mig gapskratta. Så många timmars önskegoogling senare… Det gick fem år, det kändes som femtio.

Ciderträdgården av Veronica Henry

Nja. Det är väl mitt sammanfattade omdöme. Boken är finare på utsidan än den lyckas vara gripande eller engagerande innanför pärmarna. Jag tror att problemet är att det är allt för många personer som man ska lära känna och tycka om vilket resulterar i att jag förblir rätt ljummen inför dem alla. Det är också alldeles för många historier som ska berättas när alla får sin egen tråd som ska tvinnas upp.

Ciderträdgården kan absolut läsas som avkopplingsläsning, i hängmattan eller på semestern eller var man nu längtar efter fluffläsning. Men det finns bättre böcker i genren som man kan ta till först. Jag gillade till exempel Veronica Henrys Drömhuset betydligt mer. Och så finns ju Jenny Colgan och Lucy Diamond och Lucy Dillon och Mhairi McFarlane…

CIDERTRÄDGÅRDEN
Författare: Veronica Henry
Förlag: Printz publishing (2020)
Översättare: Maria Store, originaltitel: A home from home
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Cromwell-tisdag: En början

I sommar tänker jag ägna mig åt läsning av Hilary Mantels The mirror and the light och nedräkning till publiceringen av den svenska översättningen i augusti. Varje tisdag kommer ett inlägg på temat, ibland en favorit i repris och ibland en rapport inifrån läsningen av boken. Idag, den första tisdagen bjuder jag på en reflektion över bokens första hundra sidor:

Sidan 1-100
Ni vet att jag har längtat och tjatat och drömt och så äntligen kom den och sen dess har jag mest varit tyst. Så här är det, jag fick boken i min hand ungefär samtidigt som pandemin slog till. Där och då blev jag sjuk också. Vi var rätt rejält sjuka och för mig blev stressen kring allt alldeles för mycket. Jag förlorade förmågan att koncentrera mig helt och hållet och med den förmågan borta så faller ju läsning rätt snabbt.

I slutet av mars började jag läsa lite försiktigt i The mirror and the light och genast bestämde jag två saker. Att jag skulle unna mig att få finnas i den här världen och att jag skulle göra det länge, alltså långsamt. Jag vill också ge den här boken den tid den förtjänar, det är ju trots allt den bok jag längtat mest efter i läslivet.

Nu har jag läst 100 sidor in i 900-sidorstjockisen och jag tror att det börjar rulla på, nästa 100 sidor kommer inte ta månader. Jag tror också att jag inte tänker läsa så väldigt mycket annat parallellt, nu är det dags att kliva in i den här världen och låta den omfamna mig. Den är grym, blodig och nyckfull och jag vill egentligen inte alls ta mig dit där det händer det som jag vet ska hända, det som redan börjat ske. Men den är också avlägsen, den hemsöks av fasansfulla epidemier av svettfeber som dödar på någon timme och sen drar vidare, men den är fri från Corona-virus och excel-experter. Jag väljer där och då framför här och nu.

I allra första scenen kliver Thomas Cromwell nästan över Anne Boleyns huvudlösa kropp för att inta frukost med sina ”vänner”, det är precis lika vidrigt som det låter. Och han tycker inte om det som antyds om att han skulle vara orsaken till att hon är död. Han kan inte på något sätt se det alla andra ser. Nästan är det som att han inte ser den fara han befinner sig i, men bara nästan. Snaran börjar dras åt redan. Det går inte att läsa och andas samtidigt. Det är remarkabelt bra.

The bookshop on the shore av Jenny Colgan

Ibland, ganska ofta faktiskt, är det skönt med böcker och författare som man vet vad de kommer ge en. Jenny Colgan levererar alltid humor, mys och en gnutta sorg i sina berättelser, så också i denna bokhandelsromantiska roman.

Huvudperson är Zoe som försöker få livet som ensamstående mor till lille Hari att gå ihop. Helt plötsligt pang bom har hon lämnat London och befinner sig i ett slottsliknande hus i skotska högländerna. Hon förväntas ta hand om en dysfunktionell familj och en rullande bokhandel. Här finns allt det klassiska – en mystiskt försvunnen mor, en plågad godsägare, utmanande barn, ett igenstängt bibliotek och böcker, böcker, böcker. Känslorna svallar, kärleken slår ner. Allt är precis så som man tänker att det ska vara och det är så himla skönt.

THE BOOKSHOP ON THE SHORE
Författare: Jenny Colgan
Förlag: William Morrow (2019), den svenska utgåvan kommer ut på Norstedts i dagarna.
Boken är en fristående fortsättning på The bookshop on the corner
Låna boken på ditt bibliotek eller köp här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Bra sak: Sommarlov!

Idag får mina barn sommarlov. En unge slutar åttan och en sexan, hur i hela världen gick det till!?! Men hur som helst, jag har inget sommarlov och ändå spritter det i kroppen av fir just nu. Ett helt långt sommarlov! Den blomstertid nu kommer! Mornar när man inte behöver få upp och iväg någon annan än sig själv!

Om en stund blir det jordgubbstårta och så lämnar jag er med den där sången som barnen alltid sjöng på skolavslutningen ”förr”, när man fick vara med. Den där låten som jag alltid, alltid grät till för att det var så fint.

Fler bra saker från förr hittar du här, här, här, och här

Vi är Orlando av Johan Hilton

Johan Hilton skriver i efterordet till Vi är Orlando att han vill skapa en gemensam berättelse och en känsla för läsaren av att befinna sig i en skog av röster. Som han lyckas! Att berätta med hjälp av vittnesmål och personliga berättelser gör att jag nu under en solig lördag har varit den som stått instängd på en nattklubbstoalett medan människor omkring mig dör och mördaren finns kvar utanför dörren. Jag har också varit mamman som tar emot det sista meddelandet från sitt barn. Jag har varit den som hoppats och tvingats inse. Jag har gått barfota genom klibbiga blodpölar på ett golv där det bara borde finnas öl och skräp. Det är alldeles, alldeles förjävligt att läsa Vi är Orlando och samtidigt… Det är någonstans lite (men bara lite) hoppfullt också. Här finns så mycket kärlek och närhet och solidaritet. Det är det som (också) dröjer sig kvar.

Det finns så många analyser att göra av det amerikanska samhället i allmänhet och attacken mot Pulse i synnerhet. Jag tycker att bokens främsta styrka är att den visar just hur enkelt (människor dog, sorgen är oändlig) och komplicerat (vilka var motiven bakom brottet, spelar det roll) allting samtidigt är. Det offentliga samtalet, särskilt när det handlar om politik, tenderar att blunda för allt som inte är lättfattligt och snabbt. Den här boken visar hur oerhört mycket längre vi kan komma om vi faktiskt förhåller oss öppna inför det faktum som är att allt är mycket mer komplicerat än det verkar och att det samtidigt och parallellt också måste få vara så enkelt och existentiellt som det också är.

VI ÄR ORLANDO. EN AMERIKANSK TRAGEDI
Författare: Johan Hilton
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.