I sommar tänker jag ägna mig åt läsning av Hilary Mantels The mirror and the light och nedräkning till publiceringen av den svenska översättningen i augusti. Varje tisdag kommer ett inlägg på temat, ibland en favorit i repris och ibland en rapport inifrån läsningen av boken. Idag, den första tisdagen bjuder jag på en reflektion över bokens första hundra sidor:
Sidan 1-100
Ni vet att jag har längtat och tjatat och drömt och så äntligen kom den och sen dess har jag mest varit tyst. Så här är det, jag fick boken i min hand ungefär samtidigt som pandemin slog till. Där och då blev jag sjuk också. Vi var rätt rejält sjuka och för mig blev stressen kring allt alldeles för mycket. Jag förlorade förmågan att koncentrera mig helt och hållet och med den förmågan borta så faller ju läsning rätt snabbt.
I slutet av mars började jag läsa lite försiktigt i The mirror and the light och genast bestämde jag två saker. Att jag skulle unna mig att få finnas i den här världen och att jag skulle göra det länge, alltså långsamt. Jag vill också ge den här boken den tid den förtjänar, det är ju trots allt den bok jag längtat mest efter i läslivet.
Nu har jag läst 100 sidor in i 900-sidorstjockisen och jag tror att det börjar rulla på, nästa 100 sidor kommer inte ta månader. Jag tror också att jag inte tänker läsa så väldigt mycket annat parallellt, nu är det dags att kliva in i den här världen och låta den omfamna mig. Den är grym, blodig och nyckfull och jag vill egentligen inte alls ta mig dit där det händer det som jag vet ska hända, det som redan börjat ske. Men den är också avlägsen, den hemsöks av fasansfulla epidemier av svettfeber som dödar på någon timme och sen drar vidare, men den är fri från Corona-virus och excel-experter. Jag väljer där och då framför här och nu.
I allra första scenen kliver Thomas Cromwell nästan över Anne Boleyns huvudlösa kropp för att inta frukost med sina ”vänner”, det är precis lika vidrigt som det låter. Och han tycker inte om det som antyds om att han skulle vara orsaken till att hon är död. Han kan inte på något sätt se det alla andra ser. Nästan är det som att han inte ser den fara han befinner sig i, men bara nästan. Snaran börjar dras åt redan. Det går inte att läsa och andas samtidigt. Det är remarkabelt bra.