Lucy av Jamaica Kincaid

Bokmässan 2019 var mitt livs bästa bokmässa, så bra att jag bestämde att det skulle vara min sista på ett tag (sen kom pandemin och fattade det slutgiltiga beslutet åt mig, men ändå). Det allra bästa var förstås att jag fick träffa Max Porter, där saknar jag fortfarande ord. Det näst bästa var att jag fick lyssna till Jamaica Kincaid (och om jag minns rätt så gjorde jag det precis efter att ha lämnat Porter-träffen).

Jag har redan innan dess vetat att jag tycker förtvivlat mycket om Jamaica Kincaid, hennes skärpa, humor och bubblande, lågintensiva vrede. Jag läste den till formatet småttiga En liten plats och insåg för länge sen. Nu har jag äntligen läst vidare i hennes bibliografi och kommit till Lucy.

Lucy anländer till New York från hemön (det nämns inte vilken det är, men det skulle förstås kunna vara den ö där författaren själv växte upp, Antigua) utan att önska sig något annat än att få komma bort. Bort från mamman, förväntningarna om vem hon är och kanske tryggheten i det invanda. Hon lever som au-pair hos en välbeställd familj och hennes sätt att genomskåda, klä av och ifrågasätta dem är allt. Allra mest bränner det till i de mycket stillsamma reflektionerna över kolonialismen, hur vardagen på ön påverkats av vad som tänks och behövs på fastlandet. Där kommer Jamaica Kincaid skärpa fram på det elaka och torrhumoristiska sättet.

Jag tycker mycket om Lucy, såväl boken som personen och jag anar att allt i Jamaica Kincaids författarskap hänger mer eller mindre samman så visst hopp hyser jag om att kanske återknyta bekantskaperna längre fram. För läsa vidare kommer jag naturligtvis att göra.

LUCY
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2017)
Översättare: Lena Fagerström
Serie, Tidigare delar: titel
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Frukten av ett brott av Trevor Noah

Jag vet inte riktigt var jag ska börja med Frukten av ett brott. Den är så mycket och visade sig snabbt överstiga mina förväntningar. Jag började läsa den eftersom jag gillar Trevor Noah och hans eftertänksamma humor och kloka allvar. Det var också vad jag fick när jag läste boken, men jag fick också mycket, mycket mer.

Frukten av ett brott är berättelsen om hur Trevor växer upp i Sydafrika under och i efterdyningarna av Apartheid-systemet. Hans mamma är svart, tillhör xhosa-folket, och hans pappa är vit, från Schweiz. Trevor är i sig själv ett bevis för föräldrarnas brottslighet, han är ett förbjudet barn. Jag lär mig oerhört mycket om Sydafrika, Apartheid och västvärldens självcentrering när jag läser den här boken, och jag trodde ändå att jag hade lite koll. Jag hade ingen koll. Trevor Noahs sätt att beskriva kulturer som möts och kolliderar är imponerande och viktigt. Jag hoppas att hans bok blir läst av många av oss som tror att vi har lite koll.

Frukten av ett brott är också en ibland förtvivlad kärleksförklaring till en mamma, Patricia Noah som verkligen gett sitt allt för sina barn. Det är inte utan att jag älskar henne efter att ha läst hur mycket Trevor älskar henne. Hon är inte en mamma utan problematiska föräldraegenskaper, men hon är en förebild när det kommer till vad hon vill ge barnen. Och jag behöver bara läsa några sidor in i boken för att begripa varför Trevor Noah är en så självklar feminist, med den förebilden hade han inget val.

FRUKTEN AV ETT BROTT
Författare: Trevor Noah
Förlag: Mondial (2019)
Översättare: Kjell Waltman, originaltitel: Born a crime
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Andra som skrivit om boken: Bokmalen

Cromwell-tisdag: Glädjen i att läsa om, och dessa fantastiska översättningar

Nu under sommaren, i semestertider tycker jag att det är på sin plats att återpublicera denna text där jag försöker ge ett motgift till alla former av lässtress. Jag jobbar som bäst på att följa mina egna tips…

När jag läste igenom texten här under, som är det enda jag skrivit om läsningen av de svenska översättningarna av böckerna, eftersom det var först i höst och vinter som jag läste dem så, så insåg jag att jag glömt att nämna det allra viktigaste. Jag glömde att hylla den fenomenale översättare Jesper Högström. Jag begriper inte hur det är möjligt eftersom jag beundrat hans arbete långt innan jag läste det, hans sätt att förhålla sig till och tala om Mantels romaner är så himla fint (mer om det kan du läsa i Annas intervju på Kulturkollo). Och när jag nu äntligen läste översättningarna njöt jag var sekund av att vara i händerna på inte bara en utan två konstnärer. Så äras den som äras bör, Jesper Högström är en fenomenal översättare! (Och min plan är naturligtvis att så snart boken släpps på svenska också införskaffa den utgåvan och förlänga möjligheten till läsning innan det är obönhörligen slut.)

Här kommer så inlägget (sorgligt utan översättarhyllning) som jag skrev i februari, det känns som en livstid sen men är lika aktuellt nu som då. Originalinlägget hittar du här.

Jag har inte fått supermycket nytt läst den senaste tiden, en hel del har påbörjats, men inte så mycket har fångat mitt intresse. Det beror dels på trötthet inför julledigheten och trötthet i och med anpassningen till vardagsliv efter densamma, dels på att annat pockat på uppmärksamhet.

Jag hade bestämt mig inför julen att min huvudsakliga uppmärksamhet skulle ägnas åt Wolf hall. Sen ramlade jag i fällan att bygga bokhögar och tänka att ”den måste jag läsa och den måste jag läsa, och den och den och den.” Jag blev helt enkelt sjukt läststressad och satt mest och stirrade på bokhyllan med hjärtklappningen ylande i kroppen. Men så sov jag på saken och så la jag undan allt och läste bara Wolf hall, som jag bestämt. Och herre så avkopplande det varit.

Jag har läst lite poesi parallellt och lite serier, lågintensivt och långsamt. Men mest har jag bara hängt med Thomas Cromwell, njutit av sällskapet och funderat över vad det är Hilary Mantel gör som gör det så bra. Wolf hall är precis så bra som jag mindes, ännu bättre nästan andra gången när jag inte behöver slå upp och krångla så mycket. Jag har gett den så mycket tid och inte en enda minut var förslösad. Nu har jag läst För in de döda också och den är mycket mer lättläst och jag blev riktigt ledsen när jag insåg att jag skulle hinna klart den innan tredje boken kommer om någon månad. Nu får det väl bli lite annat ett tag, men så snart jag har The mirror and the light i min hand tänker jag bege mig in i den med hela min uppmärksamhet. Om det ska bli något till bokblogg här så får jag nog simma upp till ytan och rapportera där innifrån ibland. För så mycket annat blir nog inte läst förrän de där 900 sidorna är inpräntade i mitt hjärta.

Innan jag slutar vill jag bara trycka lite på att det är ytterst vilsamt att koppla bort alla läslistor och eventuell lässtress (jag drabbas i alla fall av sådan ibland) och försjunka i en riktigt god omläsning. Jag rekommenderar det varmt.

Sir John Franklin’s Erebus and Terror expedition lost and found av Gillian Hutchinson

Det är något med de här vanvettiga expeditionerna som lockar mig. Kanske försöker jag bara förstå mig på dem, det vore så mycket lättare att begripa om jag trodde att de hade vetenskapliga ambitioner, men det verkar mest handla om äventyr och ryktbarhet… Jag fattar inte, men kan inte nöja mig med det.

Jag förstår Bea Uusmas intresse i Expeditionen och jag förstår varför Dan Simmons försökte begripa genom skräck. Själv fascineras jag kanske mest av att vi inte kan få svar på våra frågor. Alla dessa liv till spillo och vi vet inte hur eller egentligen varför.

Den här boken berättar den bekanta berättelsen om när skeppen Erebus och Terror och dess besättningar gav sig ut för att söka nordvästpassagen våren 1845 och aldrig mer syntes till. Eller inuiterna såg dem när de gick in i döden, men deras familjer såg dem aldrig igen. Först 2014 och 2016 återfanns skeppen. Frågorna kvarstår, sjunkna skepp kan inte tala. Men det boken ger är bilder – kartor, kvarlämnade tallrikar, klädesplagg och lik. Det är fasansfullt. Fascinerande. Fortsatt obegripligt och ändå ger bilderna lite begriplighet, eller i alla fall närhet. Jag förstår att de var människor på riktigt och jag förstår vad det innebär. Jag huttrar i sommarvärmen.

SIR JOHN FRANKLIN’S EREBUS AND TERROR EXPEDITION LOST AND FOUND
Författare: Gillian Hutchinson
Förlag: Bloomsbury (2017)
Boken kan kanske lånas på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Cromwell-tisdag: Djupt in i mörkret

Efter några veckor av långsamläsning på grund av trötthet så är jag nu inne i en intensiv The Mirror and the light-läsning. Jag läser och när jag inte gör det så längtar jag.

Jag vill inte säga så mycket just nu, jag vill bara läsa, men det jag tycker om och inte tycker om allra mest är hur mörkt och tungt det är också innan det blir det. Thomas Cromwell omger sig med spöken av dem han förlorat, men också av dem han berövat livet. Trots att han förnekat sin del i det börjar han redan när det fortfarande går bra för honom erkänna för sig själv att det var en hämnd, att det var han som drev på. Och han börjar ifrågasätta hela grunden för sin existens. Det är så förfärligt tungt att följa med in i, och det är så fantastiskt bra skrivet.

Nu lämnar jag dig här och återvänder till läsningen. Äntligen.

Brännaren av M. W. Craven

Det är något med sommaren som lockar fram mina mordiska instinkter eller det där möjligen allmänmänskliga seriemördarintresset som lurar i mig. Ibland umgås jag då med Sharon Bolton, ibland Val McDermid men nu har jag fått en ny makaber bästis.

M. W. Cravens Brännaren är riktigt bra i det att här finns inga goda människor, allt är skitigt och mörkt och ont, men de man räknar med ska vara genomruttna kanske inte är det. Här lurar monster bakom titlar och pengar och här begravs hemligheter djup, djupt.

I centrum för berättelsen står avstängde kommissarien Washington Poe vars namn hittas inristat på det senaste offret för seriemördaren som jagas. Han som bränner sina offer levande i stencirklar i Lake district. Poe kopplas in i fallet och ställs snart inför alla möjliga former av hemsökelser.

Jag tycker om Poe och jag älskar (älskar!) Tilly Bradshaw. De utgör ett underbart utredningspar som jag vill följa till slutet. Jag tycker också om den komplexa berättelsen som rullas upp. Jag anar tidigt vem som är mördaren, men jag vet inte varför förrän det avslöjas i boken så det är helt ok. Jag älskar den sympati jag känner för Brännaren och den avsky hans offer fyller mig med. Jag gillar att föras över till den mörka sidan och möta mig själv där.

Jag kommer definitivt läsa fler böcker om Poe och Bradshaw, frågan är om jag orkar vänta på att de översätts.

BRÄNNAREN
Författare: M.W. Craven
Förlag: Modernista (2020)
Översättare: Gabriel Setterborg, originaltitel: The puppet show
Första delen i en serie
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Cromwell-tisdag: Jag minns när jag läste dem för allra första gången…

Jag har återkommit och återkommit till de här böckerna, jag har tjatat och tjatat och tjatat och jag förstår om ni är trötta vid det här laget. Jag förstår, men jag struntar i det och tjatar lite till genom att återpublicera ännu ett av dessa hyllningsinlägg. Ursprungsinlägget finns att läsa här.

Jag minns när jag läste Wolf hall första gången och hur oerhört dåligt jag mådde och hur mycket det förbättrade mitt liv att Hilary Mantel så uppenbart skrivit boken alldeles särskilt för mig.

Att jag mådde dåligt berodde på att jag fått sparken från ett jobb jag ändå inte gillat och att jag inte visste hur framtiden skulle bli, jag gick in i en depression som blev ganska djup till slut. Mitt sällskap om dagarna var Wolf hall som jag läste mig igenom ord för ord, med en engelsk ordbok vid min sida och med ett oerhört tålamod. Hilary Mantel hade som sagt alldeles uppenbart tänkt på mig när hon skrev boken, hur ska man annars förklara att den innehöll allt jag älskar – historia, Anne Boleyn, karaktärer att förälska sig i för att de inte är perfekta, ett språk som aldrig sett sin like.

Jag läste Wolf hall vintern 2009/2010, precis när boken fått sitt välförtjänta Bookerpris. Sen läste jag Bring up the bodies sommaren 2012, precis när den kommit ut och innan den fick sitt välförtjänta Bookerpris. Jag grät lite av lättnad när oron släppte och jag insåg att den var precis lika bra.

I mars fick vi veta att den tredje, länge efterlängtade boken ges ut till våren. Livet förändrades igen.

Om mornarna så finns det sen i augusti en stund då det inte spelar någon roll att det är tidigt. Det är en stund jag kan längta efter och en stund jag kan vilja stanna i för alltid. Det är stunden med Thomas Cromwell och Hilary Mantel.

Jag förbereder ankomsten av Hilary Mantels tredje bok om Thomas Cromwell, The Mirror and the light, som om det vore frälsarens fördelse. Som jag längtat! Så nervös jag är! För Wolf hall och Bring up the bodies är verkligen precis så bra som jag minns dem. Jag läser Jesper Högströms svenska översättning nu för första gången och det är verkligen remarkabla berättelser, språket är fantastiskt men ändå är det alltid människorna som står i fokus, som är huvudsaken.

Jag kan inte hoppas att The Mirror and the light ska kunna mäta sig med sina föregångare, så bra kan inte en författare vara. På så sätt är det dumt att läsa om dessa nu. Men jag kan samtidigt aldrig ångra en sådan sak. Jag gissar att trilogin om Cromwell kommer vara det jag lyfter fram som mitt allra bästa när jag anmodas att boktipsa på ålderns höst. Jag tror inte att något annat kan vara större ens när jag som 107-åring ser tillbaka på min läsning. Det är så fantastiskt bra!

Två besök till det lilla bageriet på strandpromenaden

Ingenting säger sommar, lugn och avkoppling som Jenny Colgans serie om Polly som bryter upp och hamnar på ett bageri på strandpromenaden i en avlägsen engelsk fiskeby.

Polly är rätt oemotståndlig, för att inte tala om lunnefågeln Neil, biodlaren Huckle, bästisen Karensa och alla nya vänner Polly får beredvilligt eller motvilligt.

Som vanligt bjuder Jenny Colgan på en perfekt blandning av feelgood med sälta. Och hunger, om jag hade lite mer ork till bakning om ledighetsdagarna så skulle jag ha bakat mig igenom Pollys repertoar vid det här laget.

DET LILLA BAGERIET PÅ STRANDPROMENADEN och SOMMAR I DET LILLA BAGERIET PÅ STRANDPROMENADEN
Författare: Jenny Colgan
Förlag: Massolit förlag (2015 och 2016)
Översättare: Birgitta Karlström
Del ett och två i en serie, del tre Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden läste jag för några år sen.
Böckerna finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa dem kan du hitta dem här eller här via Omnible.

Cromwell-tisdag: Resan till Stratford upon Avon

Ett av mina finaste minnen av bokbloggsgemenskap är när Royal Shakespeare Company (RSC) släppte sitt spelprogram för hösten och vintern 2013/2014 och massor av bloggkompisar började skicka meddelanden om att jag måste kolla upp det för de skulle sätta upp Wolf hall. Man kan säga att min kärlek (den som jag gastat om rätt högljutt sen jag läste Wolf hall första gången) inte passerat obemärkt. Den dagen förstod jag att jag var läst och att det fanns människor där ute som kände mig genom det jag skrev här på bloggen. Det var faktiskt väldigt stort.

Jag agerade förstås som tipsarna förväntat, jag beställde biljett till föreställningen bums och tvingade min man att resa med mig till Stratford upon Avon för att se pjäsen. Såhär skrev jag precis efter att jag kommit hem (det inlägget hittar du här):

Jag har ägnat fyra dagar den senaste veckan åt att njuta av London och bokhandlar och kultur och jag tänker berätta om det under de närmaste dagarna, idag håller vi oss i Stratford Upon Avon. Detta Stratford ligger två timmars tågresa från London, är Shakespears födelseort och en ganska litet samhälle där det mesta kretsar kring skalden. Vårt hotell hette exempelvis the Shakespeare, som ungefär hälften av alla andra…

Det finns mycket av äldre bebyggelse kvar, många små söta butiker och minst en trevlig pub att fördriva tiden på (jag hann bara testa en) Stratford var trots regn och blåst den allra största upplevelsen, att få komma ut i landet lite och se de där hedarna och landskapet genom tågfönstret. Fantastiskt!

Den allra största upplevelsen var ändå Swan theatre, ett av RSCs teatrar nere vid Avon. Vi såg uppsättningen av min absoluta favoritbok Wolf Hall och den var verkligen oförglömlig. Teatern, byggd som en teater på Shakespeares tid med nivåskillnader och balkonger där en får luta sig framåt eller stå och uppleva, förhöjde verkligen upplevelsen. Det var värt pengarna och ansträngningen bara det. Det enda negativa var att vi satt högt upp och jag är fobiskt rädd för höga höjder, men pjäsen var tack och lov så bra att jag glömde det under de tre timmar det pågick.

Bilden föreställer Swan Theatre och är lånad härifrån.