Cromwell-tisdag: Jag minns när jag läste dem för allra första gången…

Jag har återkommit och återkommit till de här böckerna, jag har tjatat och tjatat och tjatat och jag förstår om ni är trötta vid det här laget. Jag förstår, men jag struntar i det och tjatar lite till genom att återpublicera ännu ett av dessa hyllningsinlägg. Ursprungsinlägget finns att läsa här.

Jag minns när jag läste Wolf hall första gången och hur oerhört dåligt jag mådde och hur mycket det förbättrade mitt liv att Hilary Mantel så uppenbart skrivit boken alldeles särskilt för mig.

Att jag mådde dåligt berodde på att jag fått sparken från ett jobb jag ändå inte gillat och att jag inte visste hur framtiden skulle bli, jag gick in i en depression som blev ganska djup till slut. Mitt sällskap om dagarna var Wolf hall som jag läste mig igenom ord för ord, med en engelsk ordbok vid min sida och med ett oerhört tålamod. Hilary Mantel hade som sagt alldeles uppenbart tänkt på mig när hon skrev boken, hur ska man annars förklara att den innehöll allt jag älskar – historia, Anne Boleyn, karaktärer att förälska sig i för att de inte är perfekta, ett språk som aldrig sett sin like.

Jag läste Wolf hall vintern 2009/2010, precis när boken fått sitt välförtjänta Bookerpris. Sen läste jag Bring up the bodies sommaren 2012, precis när den kommit ut och innan den fick sitt välförtjänta Bookerpris. Jag grät lite av lättnad när oron släppte och jag insåg att den var precis lika bra.

I mars fick vi veta att den tredje, länge efterlängtade boken ges ut till våren. Livet förändrades igen.

Om mornarna så finns det sen i augusti en stund då det inte spelar någon roll att det är tidigt. Det är en stund jag kan längta efter och en stund jag kan vilja stanna i för alltid. Det är stunden med Thomas Cromwell och Hilary Mantel.

Jag förbereder ankomsten av Hilary Mantels tredje bok om Thomas Cromwell, The Mirror and the light, som om det vore frälsarens fördelse. Som jag längtat! Så nervös jag är! För Wolf hall och Bring up the bodies är verkligen precis så bra som jag minns dem. Jag läser Jesper Högströms svenska översättning nu för första gången och det är verkligen remarkabla berättelser, språket är fantastiskt men ändå är det alltid människorna som står i fokus, som är huvudsaken.

Jag kan inte hoppas att The Mirror and the light ska kunna mäta sig med sina föregångare, så bra kan inte en författare vara. På så sätt är det dumt att läsa om dessa nu. Men jag kan samtidigt aldrig ångra en sådan sak. Jag gissar att trilogin om Cromwell kommer vara det jag lyfter fram som mitt allra bästa när jag anmodas att boktipsa på ålderns höst. Jag tror inte att något annat kan vara större ens när jag som 107-åring ser tillbaka på min läsning. Det är så fantastiskt bra!

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.