Det är något med de här vanvettiga expeditionerna som lockar mig. Kanske försöker jag bara förstå mig på dem, det vore så mycket lättare att begripa om jag trodde att de hade vetenskapliga ambitioner, men det verkar mest handla om äventyr och ryktbarhet… Jag fattar inte, men kan inte nöja mig med det.
Jag förstår Bea Uusmas intresse i Expeditionen och jag förstår varför Dan Simmons försökte begripa genom skräck. Själv fascineras jag kanske mest av att vi inte kan få svar på våra frågor. Alla dessa liv till spillo och vi vet inte hur eller egentligen varför.
Den här boken berättar den bekanta berättelsen om när skeppen Erebus och Terror och dess besättningar gav sig ut för att söka nordvästpassagen våren 1845 och aldrig mer syntes till. Eller inuiterna såg dem när de gick in i döden, men deras familjer såg dem aldrig igen. Först 2014 och 2016 återfanns skeppen. Frågorna kvarstår, sjunkna skepp kan inte tala. Men det boken ger är bilder – kartor, kvarlämnade tallrikar, klädesplagg och lik. Det är fasansfullt. Fascinerande. Fortsatt obegripligt och ändå ger bilderna lite begriplighet, eller i alla fall närhet. Jag förstår att de var människor på riktigt och jag förstår vad det innebär. Jag huttrar i sommarvärmen.
SIR JOHN FRANKLIN’S EREBUS AND TERROR EXPEDITION LOST AND FOUND
Författare: Gillian Hutchinson
Förlag: Bloomsbury (2017)
Boken kan kanske lånas på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
Du kanske har full koll redan, men annars tipsar jag om en serieroman om den här expeditionen, som jag läste för ett par år sedan och tyckte var bra: https://jsprbok.blogspot.com/2018/09/243-thomas-olsson-det-ar-inte-meningen.html (Ser att du har läst Församlingen av samma författare, men den här var bättre, som jag minns det.)
Tusen tack för tipset! Jag hade inte koll på den, men nu är den reserverad på biblioteket 🙂