Cromwell-tisdag: Glädjen i att läsa om, och dessa fantastiska översättningar

Nu under sommaren, i semestertider tycker jag att det är på sin plats att återpublicera denna text där jag försöker ge ett motgift till alla former av lässtress. Jag jobbar som bäst på att följa mina egna tips…

När jag läste igenom texten här under, som är det enda jag skrivit om läsningen av de svenska översättningarna av böckerna, eftersom det var först i höst och vinter som jag läste dem så, så insåg jag att jag glömt att nämna det allra viktigaste. Jag glömde att hylla den fenomenale översättare Jesper Högström. Jag begriper inte hur det är möjligt eftersom jag beundrat hans arbete långt innan jag läste det, hans sätt att förhålla sig till och tala om Mantels romaner är så himla fint (mer om det kan du läsa i Annas intervju på Kulturkollo). Och när jag nu äntligen läste översättningarna njöt jag var sekund av att vara i händerna på inte bara en utan två konstnärer. Så äras den som äras bör, Jesper Högström är en fenomenal översättare! (Och min plan är naturligtvis att så snart boken släpps på svenska också införskaffa den utgåvan och förlänga möjligheten till läsning innan det är obönhörligen slut.)

Här kommer så inlägget (sorgligt utan översättarhyllning) som jag skrev i februari, det känns som en livstid sen men är lika aktuellt nu som då. Originalinlägget hittar du här.

Jag har inte fått supermycket nytt läst den senaste tiden, en hel del har påbörjats, men inte så mycket har fångat mitt intresse. Det beror dels på trötthet inför julledigheten och trötthet i och med anpassningen till vardagsliv efter densamma, dels på att annat pockat på uppmärksamhet.

Jag hade bestämt mig inför julen att min huvudsakliga uppmärksamhet skulle ägnas åt Wolf hall. Sen ramlade jag i fällan att bygga bokhögar och tänka att ”den måste jag läsa och den måste jag läsa, och den och den och den.” Jag blev helt enkelt sjukt läststressad och satt mest och stirrade på bokhyllan med hjärtklappningen ylande i kroppen. Men så sov jag på saken och så la jag undan allt och läste bara Wolf hall, som jag bestämt. Och herre så avkopplande det varit.

Jag har läst lite poesi parallellt och lite serier, lågintensivt och långsamt. Men mest har jag bara hängt med Thomas Cromwell, njutit av sällskapet och funderat över vad det är Hilary Mantel gör som gör det så bra. Wolf hall är precis så bra som jag mindes, ännu bättre nästan andra gången när jag inte behöver slå upp och krångla så mycket. Jag har gett den så mycket tid och inte en enda minut var förslösad. Nu har jag läst För in de döda också och den är mycket mer lättläst och jag blev riktigt ledsen när jag insåg att jag skulle hinna klart den innan tredje boken kommer om någon månad. Nu får det väl bli lite annat ett tag, men så snart jag har The mirror and the light i min hand tänker jag bege mig in i den med hela min uppmärksamhet. Om det ska bli något till bokblogg här så får jag nog simma upp till ytan och rapportera där innifrån ibland. För så mycket annat blir nog inte läst förrän de där 900 sidorna är inpräntade i mitt hjärta.

Innan jag slutar vill jag bara trycka lite på att det är ytterst vilsamt att koppla bort alla läslistor och eventuell lässtress (jag drabbas i alla fall av sådan ibland) och försjunka i en riktigt god omläsning. Jag rekommenderar det varmt.

Leave a Reply

Your email address will not be published.*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.