Bokmässan 2019 var mitt livs bästa bokmässa, så bra att jag bestämde att det skulle vara min sista på ett tag (sen kom pandemin och fattade det slutgiltiga beslutet åt mig, men ändå). Det allra bästa var förstås att jag fick träffa Max Porter, där saknar jag fortfarande ord. Det näst bästa var att jag fick lyssna till Jamaica Kincaid (och om jag minns rätt så gjorde jag det precis efter att ha lämnat Porter-träffen).
Jag har redan innan dess vetat att jag tycker förtvivlat mycket om Jamaica Kincaid, hennes skärpa, humor och bubblande, lågintensiva vrede. Jag läste den till formatet småttiga En liten plats och insåg för länge sen. Nu har jag äntligen läst vidare i hennes bibliografi och kommit till Lucy.
Lucy anländer till New York från hemön (det nämns inte vilken det är, men det skulle förstås kunna vara den ö där författaren själv växte upp, Antigua) utan att önska sig något annat än att få komma bort. Bort från mamman, förväntningarna om vem hon är och kanske tryggheten i det invanda. Hon lever som au-pair hos en välbeställd familj och hennes sätt att genomskåda, klä av och ifrågasätta dem är allt. Allra mest bränner det till i de mycket stillsamma reflektionerna över kolonialismen, hur vardagen på ön påverkats av vad som tänks och behövs på fastlandet. Där kommer Jamaica Kincaid skärpa fram på det elaka och torrhumoristiska sättet.
Jag tycker mycket om Lucy, såväl boken som personen och jag anar att allt i Jamaica Kincaids författarskap hänger mer eller mindre samman så visst hopp hyser jag om att kanske återknyta bekantskaperna längre fram. För läsa vidare kommer jag naturligtvis att göra.
LUCY
Författare: Jamaica Kincaid
Förlag: Tranan (2017)
Översättare: Lena Fagerström
Serie, Tidigare delar: titel
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.