Skrivsöndag om Bird by bird av Anne Lamott

Bird by bird är en mycket bra bok om skrivande och det skrivande livet. Den är rolig och sorglig och handfast. Och en tanke kommer jag bära med mig, den har ändrat om inte mitt liv så i alla fall min inställning till skrivandet.

När man som jag skriver med en till vetskap gränsande misstanke om att ingen någonsin kommer läsa det man skriver så behöver man en anledning till att sätta sig och göra det. Jag skriver för att jag älskar att skriva, jag skriver för att jag alltid har älskat det men inte alltid tillåtit mig att tro att jag kan, jag skriver för att jag kan. Ibland räcker inte det. Ibland känner jag att jag borde sikta högre, vilja eller tro mer. Missförstå mig rätt, jag vill förstås (väldigt) gärna bli utgiven och läst någon gång, men jag känner ingen särskild längtan efter allt det andra runt omkring och jag tror ju inte så mycket på att jag någonsin skulle bli utgivningsmässig. Min önskan är att få skriva och det känns sällan som orsak nog. Men det riktigt fina med Anne Lamott och hennes bok är att den ger mig en annan anledning, den ultimata. Nämligen att man kan skriva för att bli en bättre läsare.

Smaka på det hörrni, jag skriver för att bli en bättre läsare. Anne Lamott menar att man skriver för att man älskar det skrivna ordet så mycket, för att man i sin tacksamhet över att det finns vill använda det själv. Den som skriver förstår skrivandets vedermödor vilket i sin tur gör att man får ut mer av att läsa. Det känns som min nyckel, det är det som kan få mig att balansera min fritid, friheten blir ju total i valet mellan att läsa och skriva eftersom det är samma sak. Inga fler regler och krav på att skriva si och så innan jag kan läsa si och så, hädanefter ska jag bara gå på känn och lust.

I övrigt är Bird by bird en sorts skrivkurs i bokform. Anne Lamott tar oss med till sin klass i kreativt skrivande och besvarar de frågor hon ofta får. Hon berättar om sitt skrivande liv och gör det bra och framförallt roligt, ofta dråpligt roligt och galghumoristiskt. Jag tycker väldigt mycket om tonen och den kreativa glädjen i Bird by bird. Jag har läst en hel del skrivarhandböcker nu och detta är en av de allra bästa. Läs den!

BIRD BY BIRD. INSTRUCTIONS ON WRITING AND LIFE
Författare: Anne Lamotte
Förlag: The Cannons (1994)

Jag glömmer dig aldrig av Sarah Dessen

Sarah Dessen är alltid väldigt bra och hennes böcker är alltid väldigt somriga, på det vemodiga sättet. Jag har egentligen svårt för att sätta ord på vad det är som gör dem till det de är för mig, men det handlar om värme tror jag. Hos Sarah Dessen försöker föräldrar och barn göra så gott de kan och kompisar är på riktigt. Här finns miljöer och människor som inkluderar och älskar och minns.

I Jag glömmer dig aldrig möter vi Emma Saylor och hennes familj, såväl den hon känner som den hon glömt. Hon hamnar hos mormor i badorten North lake och snabbt som ögat är hon upptagen i familjen och hon börjar minnas saker, och de som finns med henne minns åt henne. Hon lär känna sin mamma Waverly. Och att mamman dog på grund av sitt missbruk för flera år sen gör denna process väldigt dubbel och bitvis svår.

Jag läste Jag glömmer dig aldrig med regnet smattrande mot fönstret en dag i min sista semestervecka. Det var alldeles, alldeles perfekt.

JAG GLÖMMER DIG ALDRIG
Författare: Sara Dessen
Förlag: Rabén & Sjögren (2020)
Översättare: Åsa Kempe, originaltitel: The rest of the story
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

The long way home av Louise Penny

I Louise Pennys tionde bok om Armand Gamache hittar jag hela serien kondenserad i en bok. Det är lugnt, stillsamt (bitvis sövande), det är smärtsamt och mörkt, på djupet, i mig. Oerhört stor del av boken ägnas åt att en eller flera av huvudpersonerna studerar konst, analyserar konst, talar om konstens väsen, om inspiration och skapande. Det låter tråkigt och är det ibland, men på ett bra sätt. Det är svårt att förklara. Det är allt som är bra med den här serien, att det handlar om de här människorna och att man ibland bara umgås med dem, lever med i deras liv.

I The long way home (Den långa vägen hem
hem när den kommer i svensk översättning i dagarna) har Armand Gamache lämnat polisen och har slagit sig ner med sin hustru i Three Pines. Han slåss mot gamla demoner och skador, men mår på det hela taget ganska bra. Tills Clara ber om hjälp att hitta sin man Peter som varit borta ett tag, nu lite för länge.

Det här är en annorlunda bok för att vara deckare, men inte för att vara en bok i den här serien, är du inbiten läsare av den blir du inte besviken även om det på många sätt är en sorts mellanbok.

THE LONG WAY HOME
Författare: Louise Penny
Förlag: Gale (2014)
Detta är den nionde boken i serien, tidigare delar: Mörkt motiv, Nådastöt, Den grymmaste månaden, Ett förbud mot mord, Ett ohyggligt avslöjande, Begrav dina döda, Ljusets lek, Det vackra mysteriet, How the light gets in
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Sånt jag också läst i sommar

Nu är semestern slut, sensommaren har tagit över efter högsommaren och saker, som läsningen, ska summeras. Jag kommer sammanfatta sommarläsningen i början av september, men jag kan redan nu säga att på bästalistan hamnar inte det som kanske gett mig den största njutningen. Den som tittar på min läst-lista hittar där titlar som inte finns där av annan anledning än att de ger mig trygghet och lugn. Vissa dagar, när man inhalerat Hilary Mantels rätt rejält utmanande prosa i en vecka på heltid, finns inget bättre än att krypa in under en filt med en bok ur Sandemo-serien som man inte läst på några år. Det är inte bra, det är det inte, men det är avkoppling.

I sommar har jag ägnat mig lite åt nämnda Sandemo-serie, jag har läst någon enstaka Isfolket-bok och jag har läst en del av böckerna i början av Maria Langs deckargärning. Av dem får jag ju säga att Maria Lang är den som håller, eller det är väl så att hon var den som var bra från början… Jag tycker verkligen att Mördaren ljuger inte ensam och Farligt att förtära är riktigt fina deckare fortfarande. En liten påminnelse förresten för alla som läser Maria Lang med mig, ni vet att det finns en kalender va? För sex år sen satte jag (med benäget bistånd av flera medläsare) ihop Den ultimata Maria Lang-kalendern. Använd den gärna! I dagarna har samtalet i kommentarspåren kommit igång igen till min stora glädje, gillar du Maria Lang tror jag att du hittar mycket där att gilla så häng gärna på!

När hösten närmar sig drar höstutgivningen igång och jag har en hel del jag ser fram emot, Sarah Crossan på svenska kanske allra mest. Jag har också en hel hög böcker i olika listor och högar som jag längtar efter att kasta mig över. Men oavsett vad så vet jag att jag kommer vända mig till det bekanta också framöver, inte minst nu när jag ska vänja mig vid att jobba igen, sånt blir man trött av… Sån tur då att det börjar bli hög tid för Maria Langs Mörkögda augustinatt och Tre små gummor, sen kommer förstås Gullregn i oktober och Körsbär i november, dem har jag inte läst på ett tag…

Vad läser du för avkoppling och trygghets skull?

Ett minnesvärt frieri av Julia Quinn

Nej, jag är nog klar med Bridgerton nu efter två böcker som misslyckas med att fånga mig. Visst gillar jag Eloise och visst är Phillip trevlig och tragisk, men när man sitter en hel romance-roman igenom och önskar sig mer om barnen i familjen så är det något som inte riktigt klickar.

Jag tyckte mycket om de tre första delarna i serien, som skickligt skriven avkopplingsläsning, men de två senaste delarna har varit lite av en gäspning faktiskt. Ingen fara med det, jag får bara hitta annan avkoppling, det ska nog inte vara så svårt.

ETT MINNESVÄRT FRIERI
Författare: Julia Quinn
Förlag: Lovereads (2020)
Översättare: Maja Willander, originaltitel: To Sir Phillip, with love
Detta är femte delen i serien om familjen Bridgerton, tidigare delar: The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Stillna av Hanna Nordlander

Mitt ständiga mantra när det kommer till att skriva om poesi jag läst är att det är svårt. För att det är det. Omöjligt nästan. Det svåra ligger nog i att poesi inte är berättande text som ligger klar och färdig som en roman eller en faktabok, en lyrisk handling sätter man ihop själv. Ibland gör det ont på riktigt. Om det är bra gör det ont på riktigt. Stillna gör ont på riktigt.

Stillna handlar om relationen till en far, en far som är svår att tycka om. En sån där försupen och störig som ständigt gör en besviken. Boken består av fristående dikter som tillsammans berättar en hjärtskärande och samtidigt vardaglig berättelse om besvikelse, hat och kärlek. Det stora i det lilla på alla sätt.

Stillna är Hanna Nordlanders poetiska debut och herregud! Jag förstår att detta är sådant som skrivits under ett helt liv och jag förstår att det är sånt som måste komma ut för att inte explodera, men att få till det så fullkomligt i debuten det måste vara unikt. För den som vill veta mer om Hanna Nordlander och hennes skrivande kan jag rekommendera läsning av Debutantbloggen där hon är en av skribenterna i år.

Avslutningsvis om det svåra. Det där om att poesi gör ont om den är på riktigt eftersom den skär genom det unika och gör det till allmänmänskligt. Jag vet inte om jag någonsin gråtit till poesi tidigare, jag tror inte det, det är något igen med det där att sätta ihop sin egen berättelse och distansen mellan orden och det egna hjärtat. Men när jag läste Stillna så grät jag. Över barnet, pappan, allts jävlighet. För mig är det största när en bok känns och Stillna känns sannerligen. Om du tycker det minsta om poesi så ska du läsa den. Och gör du inte det så ska du ändå läsa den för man kan ändra sig.

STILLNA
Författare: Hanna Nordlander
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.

Farväl till Kulturkollo

Idag stänger vi, efter 6 fantastiska bloggår, Kulturkollo. Det är en dag av många känslor – sorg, stolthet och ett lugn i att beslutet är rätt för mig. Under dagen kommer ni kunna läsa allas våra avskedsinlägg här.

Jag kommer förstås fortsätta att skriva här precis som vanligt, dessutom finns ju alla texter kvar på Kulturkollo och jag rekommenderar varmt en djupdykning i allt vi skrivit där, det blir en del på 6 år…

Offerträdet av Per Faxneld

Offerträdet är hedniskt, det är vandringssägner, det är allt det som bitit sig fast i bakhuvudet genom generationer. Det är vitterfolk och hämnd, det är kärlek in i döden och det är folk som ser det ingen borde se. Det är djupt, djupt obehagligt.

Jag tycker så väldigt mycket om allt med Offerträdet, jag tycker om mörkret och att sagorna/novellerna ibland får vara ofärdiga och fragmentariska. Det finns inte alltid ett ordentligt slut och väldigt ofta saknas sensmoral. Det tycker jag om. Och så gillar jag den krypande, forntida stämningen som sträcker klorna in i berättelser som utspelar sig för länge sen, men inte länge sen. Efter några minuters lyssning till Per Faxnelds mässande stämma infinner sig ett visst illamående och allra värst är det när jag lyssnar till titelnovellen, fy sjutton. Det är så bra det här och det går till botten av oss alla tror jag, de här sagorna talar till den sortens urberättelser som finns någonstans djupt inom oss, de talar till det mänskliga, och det omänskliga…

OFFERTRÄDET
Författare och inläsare: Per Faxneld
Förlag: Volante (2020)

The mirror and the light av Hilary Mantel

Jag har hört om människor som undvikit wikipediasidor under de elva år som den här serien ”pågått”, för att de inte ska råka få veta vad som ska hända Cromwell. För mig har det aldrig varit ett problem att jag från början hade händelseförloppet rätt klart för mig, men jag är å andra sidan väldigt okänslig för sånt. För er som eventuellt inte vet varthän det barkar och hur så utfärdar jag här en SPOILERVARNING för boktexten nedan.

Ganska sent på kvällen den 23 juli 2020 läste jag ut boken om Thomas Cromwell, jag följde honom hela vägen till slutet förmiddagen den 28 juli 1540. Och jag är fortfarande så väldigt ledsen, och tacksam.

The mirror and the light kan förstås inte förstås eller värderas utan de två första böckerna i trilogin. Wolf hall och Bring up the bodies är inte bara delar av en trilogi utan av en treenighet. Det är naturligtvis ingen liten investering av tid och ork och läslust man gör när man ger sig in i en nästan två tusen sidor lång bekantskap med en man som tidigare aldrig framstått som något annat än makthungrig och omänsklig. Det är så värt det. Thomas Cromwell är makthungrig, men han är också maktlös och han är framförallt väldigt, väldigt mänsklig. Jag känner igen mig i honom och honom i mig och det är förfärligt, och underbart.

De här böckerna är skrivna för mig, eller för någon som mig. Jag älskar historiska romaner och har ett särskilt intresse för den här delen av Tudor-tiden. Jag skrev min avhandling kring tankar om vad makt (och maktlöshet) är och gör med människor och jag är intresserad av frågor om klass och politik. Allt det där och en glimrande prosa får jag av Hilary Mantel i de här romanerna och jag är så tacksam över att leva och läsa i en tid där de här böckerna finns.

Om Thomas Cromwell som människa kan jag inte säga mycket, han måste läsas. Men han är fånge (också långt, långt innan han blir det fysiskt), han förändras. I The mirror and the light blir han mer och mer aggressiv, han säger inte mycket, men han tänker och han finner nöje i våldsamma fantasier. Han är makthungrig och liksom maktförvirrad, som om han verkligen tror att kungen ska kunna säkra hans position för evigt, göra honom till tronföljare. Men det är förstås inte som han tror eller som han blir. Det är sån han alltid varit och det förstärks av en skräck så svart att den är svår att bevittna och genom boken dela. Thomas Cromwell vet hur det kommer sluta, också när han står där på toppen. Han vet vad som finns på andra sidan krönet, att han gått för långt genom att få allt, att alla de gamla familjerna och anorna kommer ta varje chans att hugga och när dammet lagt sig finns ingenting av det han byggt upp kvar eftersom han egentligen inte är någon. Och kungen kan han förstås inte lita på. Just det är det enda jag inte är riktigt säker på om han begriper. Thomas Cromwell är en fånge i den han är och det han gjort, han är en fånge i sitt eget huvud eftersom han inte har någon egentlig riktning. När han hämnats Wolsey vet han inte var han ska ta vägen och när han inser att det kanske inte var därför han gjorde det och det kanske var annat han skulle gjort istället, då rasar han ihop.

The mirror and the light är en meditativ bok där mycket händer men långsamt. Det är en mycket tung, mörk och svår bok att läsa och bära med sig. De sista femtio sidorna och de sista dagarna lämnar spår. Jag kommer nog aldrig glömma dem helt. Jag kommer aldrig glömma den här trilogin och hur mycket jag älskar den, rakt igenom. Jag kommer förstås inte försöka glömma. Thomas Cromwell i all sin skruttighet är inklistrad i mitt hjärta, och inte egentligen för den han var utan för den jag långsamt förstod att han var och den han lät mig se att jag var. Pretto? Javisst, jag kostar på mig det. Jag har ändå gett upp det där med att skriva en rättvisande text om den här boken, det blev vad det blev.

THE MIRROR AND THE LIGHT
Författare: Hilary Mantel
Förlag: 4th Estate (2020), boken kommer ut på svenska i dagarna, hos Weyler förlag med titeln Spegeln och ljuset.
Sista delen i trilogin om Thomas Cromwell, föregås av Wolf hall och Bring up the bodies
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.

Den liderliga häxan av Åsa Bergenheim

Åsa Bergenheim bedriver ingen egen forskning i Den liderliga häxan, det hon däremot bidrar med är ett delvis nytt perspektiv. Visst har det sexuellas roll i häxprocesserna och i den kvinnohatiska instruktionsboken till kvinnoförtryck som var Häxhammaren lyfts fram, men inte så här tydligt (tror jag, jag har läst mycket, men långt ifrån allt).

Det här är en välskriven och väldigt intressant bok om svenska trolldomsprocesser och skeenden i samband med dem. Det jag främst tycker om är hur Åsa Bergenheim lyckas skriva fram ett samhälle där allt hänger ihop och där till och med rena vansinnigheter som ”Det stora oväsendet”, kvinnor som bränns levande och barn som lever på att anklaga, blir begripligt.

Lättläst är den också boken, jag kan varmt rekommendera den till alla historiskt intresserade och till alla som vill öka på sin förståelse för historiska skeenden och samhälleliga strukturer.

DEN LIDERLIGA HÄXAN – HÄXHAMMAREN OCH DE SVENSKA HÄXPROCESSERNA
Författare: Åsa Bergenheim
Förlag: Carlssons (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.