Cromwell-tisdag: Wolf hall & Bring up the bodies

Det närmar sig final för denna inläggsserie, nästa vecka kommer min slutgiltiga (nåja) text om The mirror and the light. Så här på upploppet tänker jag att det kan passa att läsa mina texter om de två föregående böckerna från när det först begav sig.

Wolf hall

Ni som har besökt Fiktiviteter innan vet att jag har hållit på med den här romanen ett tag och ni vet också att jag har tjatat om hur bra den är både här och var. Anledningen till att den har tagit så mycket tid i anspråk är troligen att den trots allt är ganska krävande att läsa. Språket är otroligt viktigt och engelskan är inte så lättläst alla gånger (gissa om jag har lärt mig många nya ord). Sen har jag nästan från börjat fruktat den här dagen – när boken tar slut och jag helt plötsligt står här och ska klara mig själv…

Huvudpersonen, som vi får följa på mycket nära håll, är Thomas Cromwell. Han föddes, ca 1490, som son till en hetlevrad smed och levde stora delar av sin barndom på resande fot (på rymmen hemifrån) i Europa där han lärde sig att vrida sanningen och reglerna för att överleva. När boken tar sin egentliga början är Cromwell i fyrtioårsåldern och nära rådgivare till den förut mäktige kardinal Wolsey som nu håller på att störtas i fördärvet. Mantel låter oss följa Cromwells resa mot maktens topp och i slutet står han så högt han någonsin kan komma i kungens gunst och vi kan ana att resan neråt snart ska ta sin början.

Det är återigen berättelsen om Henrik VIII och hans Anne Boleyn som berättas. Till Mantels absoluta fördel kan sägas att hon uppehåller sig vid de, i alla fall enligt mig, intressantaste bitarna. Det handlar om spelet för att uppnå Annes upphöjning, om kyrkans reformation och om den makthungriga kampen att få stå kungen närmast. Mantel menar att Cromwell är den som lyckas, den som står kungen närmast i denna tid då “man is wolf to man”.

Cromwell som alltid tidigare beskrivits som en ond man med tonvikt på ond blir genom Mantels penna en man med betoning på människa. Bokens absolut främsta fördel är att den är humanistisk, att alla som spelar en roll är människor. Hon låter mig identifiera mig med honom, känna för honom, se mig själv i honom. Och nu pratar vi om en man som deltar i att genomdriva avrättningar av sina meningsmotståndare. Läsaren får befinna sig utanför Towern när Cromwell ser Thomas More (som han själv mycket aktivt drivit i döden) avrättas men också i det sovrum där han förlorar sin dotter och smeker hennes kind för allra sista gången. Cromwells komplexitet säger något om Mantels förmåga men också om hennes världssyn. Jag som inte tror att begreppet “ondska” som förklaring är särskilt mycket annat än försök att komma undan en djupare förståelse (jag tycker exempelvis att det är destruktivt att förklara en hemsk handling med ondska eftersom vi då lätt släpper försöken att förstå och komma vidare med ett problem) älskar tanken att alla människor är människor och att det mesta kan förstås. Eller kanske framförallt att vi måste försöka förstå för att förstå oss själva.

Att göra sin huvudkaraktär mänsklig och mångbottnad är kanske inte så ovanligt men Mantel lyckas även göra övriga karaktärer intressanta och mångfacetterade. Jag tycker särskilt om relationen mellan Cromwell och More. Cromwell tycker oerhört illa om More, av delvis höljda anledningar som bottnar i ett gemensamt förflutet, vilket också färgar bilden av More i boken. Det anmärkningsvärda är dock hur Mantel med små glimtar av beundran eller ömhet mellan de båda männen lyckas göra också More mänsklig och i viss mån älsklig.

Mantel är över huvud taget de små medlens mästarinna. En liten blinkning eller ett enda ord får säga en hel mening och skildra en hel händelsekedja. På en sida låter hon Cromwell vakna en vanlig dag men när första halvan av sidan gått har han plötsligt förlorat båda sina döttrar. Det är en händelse som många andra skulle ha gjort oändlig och känslofull. Mantel låter det ske. Det koncisa till trots så gråter jag hejdlöst och Cromwell förändras för alltid. På den halva sidan har en del av grunden till hans person lagts och han kommer sedan för alltid bära med sig sina döttrars vålnader.

Slutligen är boken intressant också som klasskildring. Hur Cromwell kan komma fram genom att medvetet och omedvetet dölja sin bakgrund och sitt själv – i en värld där bakgrund och anor är allt. Troligen är det just därför att han inte är en av dem som han kan ta sig dit han kommer. Han är undantaget som bekräftar regeln på flera sätt. Cromwells inre kamp och den ständiga refereringen till honom som “a blacksmiths son” är dock talande för hur mycket ett undantag han var.

Jag som är rätt så besatt av just den här epoken av Englands historia har naturligtvis haft julafton ända sedan jag insåg att boken fanns men jag tror att det är en allmängiltig bok som kan intressera också den som är genuint ointresserad av historia. Som alla stora historiska romaner har den inte sin tyngdpunkt i det historiska. Det är en stor roman helt enkelt.

Originalinlägg från 2010 finns här.

Bring up the bodies

Bästa. Boken. Någonsin.

Räcker det så eller?

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva… Jag försökte häromdagen förklara för min man varför Mantel och Bring up the bodies är så bra. Gråtmild snyftade jag något om hur fantastiskt det är att få lära känna en karaktär (Thomas Cromwell) på djupet samtidigt som han själv gör det. Jag redogjorde osammanhängande för en scen där just det blir så tydligt för mig och det faller ju rätt platt som bokförmedlingsmetod. Jag har inte sett min man springa till bokhyllan och vittja Mantelsektionen än i alla fall…

Kanske är det för att jag alltid varit smått besatt av Anne Boleyns öde och läste mycket om det i tonåren som jag älskar det här så mycket. Kanske är det för att det är en så effektiv och “bra” historia. Men det krävs ju något särskilt för att kunna berätta den också. Och Mantel är verkligen fantastisk med språket, hur hon håller tillbaka och sen droppar de viktiga orden som säger allt sakta, sakta. Hur hon inte bestämmer sig för om vi ska gilla Cromwell (eller någon annan) eller inte. De är alla rätt hemska och älskansvärda, som folk är mest. Och när Cromwell gör det historien säger att Cromwell gjorde så är det lika fasansfullt som alltid men jag förstår hur han fungerar och varför han gör det vilket gör allt ännu lite mer fasansfullt.

Wolf Hall var fenomenal, Bring up the Bodies är kanske ännu bättre och nu är det bara att vänta på den sista boken om Thomas Cromwell, smedsonen som tog sig till sidan av tronen (att det här är en oerhört intressant berättelse om klass har jag inte ens nämnt men det är det), och med tanke på vad som ska hända där så lär det inte bli mindre spännande. Hilary Mantel har nu också följt upp sitt mästerverk med ett till vilket gör mig ganska lugn inför fortsättningen, det är så skönt att kunna lita på en författare.

Jag har förstått att Hilary Mantel inte hör till de allra mest lästa i Sverige (hon är ju fortfarande inte översatt till svenska vilket hon borde vara) men finns det möjligen någon där ute som läst något annat av henne? Själv är jag nyfiken på den där boken om Franska revolutionen (A Place of Greater Safety) – någon som läst och kan säga om den är någonstans i närheten av så bra som Wolf Hall och Bring up the Bodies?

Originalinlägg från 2012 finns här.

2 tankar på “Cromwell-tisdag: Wolf hall & Bring up the bodies”

  1. Jag tycker inte alls att A place of greater safety
    kan mäta sig med böckerna om Cromwell, hon får aldrig till samma ton där. Men det är vad jag tycker, har du tur kanske du tycker tvärtom .

    Svara
    • Jag misstänker att jag tycker detsamma, hon har ju ett helt författarliv mellan de franska böckerna och trilogin. Jag känner mig inte längre lika sugen på dem som jag gjorde när jag skrev de första recensionerna.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.