Mitt ständiga mantra när det kommer till att skriva om poesi jag läst är att det är svårt. För att det är det. Omöjligt nästan. Det svåra ligger nog i att poesi inte är berättande text som ligger klar och färdig som en roman eller en faktabok, en lyrisk handling sätter man ihop själv. Ibland gör det ont på riktigt. Om det är bra gör det ont på riktigt. Stillna gör ont på riktigt.
Stillna handlar om relationen till en far, en far som är svår att tycka om. En sån där försupen och störig som ständigt gör en besviken. Boken består av fristående dikter som tillsammans berättar en hjärtskärande och samtidigt vardaglig berättelse om besvikelse, hat och kärlek. Det stora i det lilla på alla sätt.
Stillna är Hanna Nordlanders poetiska debut och herregud! Jag förstår att detta är sådant som skrivits under ett helt liv och jag förstår att det är sånt som måste komma ut för att inte explodera, men att få till det så fullkomligt i debuten det måste vara unikt. För den som vill veta mer om Hanna Nordlander och hennes skrivande kan jag rekommendera läsning av Debutantbloggen där hon är en av skribenterna i år.
Avslutningsvis om det svåra. Det där om att poesi gör ont om den är på riktigt eftersom den skär genom det unika och gör det till allmänmänskligt. Jag vet inte om jag någonsin gråtit till poesi tidigare, jag tror inte det, det är något igen med det där att sätta ihop sin egen berättelse och distansen mellan orden och det egna hjärtat. Men när jag läste Stillna så grät jag. Över barnet, pappan, allts jävlighet. För mig är det största när en bok känns och Stillna känns sannerligen. Om du tycker det minsta om poesi så ska du läsa den. Och gör du inte det så ska du ändå läsa den för man kan ändra sig.
STILLNA
Författare: Hanna Nordlander
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här via Omnible.
1 svar på ”Stillna av Hanna Nordlander”