Kapten Nemos bibliotek av P. O. Enquist

Först började jag lyssna på Kapten Nemos bibliotek som ljudbok i en författarinläsning, sen blev jag tvungen att läsa ut den i pappersform. Ljudboken är alldeles, alldeles underbar, Per Olov Enquist läser på ett sätt som lyfter berättelsen flera snäpp, jag förstår verkligen på djupet vad han menar genom att följa hans röst. Det är möjligen den allra bästa inläsning jag någonsin lyssnat på (i tävlan endast med Torgny Lindgrens läsning av Ormens väg på hälleberget ). Det var inte ljudboken som tvingade mig över till pappersboken, eller så var det det.

Jag blev tvungen att växla ungefär två tredjedelar in, för att jag inte stod ut. Det blev för intensivt, för smärtsamt, för mycket. Att höra rösten sjunga, berätta, mena, söka, förklara – jag orkade inte. Papperssidorna och min egen läsröst blev ett sätt att distansera mig och orka.

Kapten Nemos bibliotek berättas av en pojke som sett, drömt och upplevt så mycket eländes sorg att man förstår att han går vilse inne i minnena och smärtan. Berättaren blev, sex år gammal, utväxlad med en annan pojke i byn, de hade efter ett misstag på BB hamnat hos fel familjer. Därifrån går det bara utför och sönder. Berättaren var vän med den andre pojken Johannes, de har i sin förtvivlan var och en sökt hjälp hos hjälparen, Kapten Nemo, de hålls i ett undervattensbibliotek och det är förstås omöjligt att veta vad som är dröm och verklighet. Såväl berättaren som jag söker oss andra sätt att se orden för att stå ut.

Anledningen till att jag inte berättar mer om bokens handling är förstås att jag inte vill förstöra för den som inte läst, jag tror att man vinner mycket på att inte veta vad som väntar innanför de här pärmarna. En än viktigare anledningen är att jag inte riktigt vet säkert vad det är som händer, vad som hänt, vad som är påhitt, vem som är vem, vem som finns, hur det hänger ihop. Och ändå är det glasklart alltihop. Det är nog en del av P O Enquists geni tror jag, att skriva glasklart och obegripligt, så som det är, och få det att verka enkelt. Sa jag att jag älskar P O Enquist?

KAPTEN NEMOS BIBLIOTEK
Författare: Per Olov Enquist
Förlag: Norstedts (1991)
Andra som skrivit om boken: Lyrans noblesser

Slut från bokmässestafetten

Så går vi i mål med vår bloggstafett och så himla mycket fint alla skriver! Jag kan inte påstå att mässlängtet har blivit mindre under dagen, men det är ändå fint att läsa allas inlägg*. Här följer en lista med länkar för dig som inte hunnit läsa:

Bokhyllan i pepparkakshuset
och dagarna går …
Ett eget läsrum
Bokdivisionen
Tusen sidor
Västmanländskans bokblogg
Feministbiblioteket
Fiktiviteter
Bokbesatt
enligt O
Agnes bokblogg
Breakfast Bookclub

*Jag har förstås läst alla inlägg, men om du saknar en kommentar från mig så beror det på att jag haft problem att kommentera hos vissa av er och tillslut gav jag upp. Men jag har läst och njutit, längtat och drömt med er!

Vad är väl en bokmässa i Göteborg….

Vad är väl Bokmässan i Göteborg om inte stimmig och trång och stressig och alldeles, alldeles underbar…

På bokmässan har jag fått umgås med mina vänner och arbetat fram storverk (Kulturkollo), jag har lyssnat till samtal jag aldrig kunnat drömma om, jag har utmanat mig själv. Jag har blivit halvt ihjälskrämd när jag tillsammans med Linda intervjuade Xiaolu Guo. Jag har blivit lullig och haft sjukt trevligt med Lotta och Mhairi McFarlane. Jag har i sällskap av Anna bedårats av Max Porter. Det är helt galet vad jag fått vara med om, verkligen storslaget galet!

Det är sorgligt att verkligheten ser ut som den gör, men som jag skrev häromdagen så är det värsta med det här året inte att det inte blir någon riktig bokmässa. Det riktigt jobbiga är att jag inte kan undkomma tanken att det kanske aldrig mer… Nej, dit går vi inte hörrni. Jag tänker avsluta min lilla inläggsserie om bokmässan med att återpublicera delar av en text jag publicerade på Kulturkollo förra året:

Vad är väl en bokmässa? Den kan vara alldeles tröttande och rörig och varm och förkylningsspridande och… Nej, vem försöker jag lura? Det var ju sånt där jag höll på med förra året när jag inte åkte på bokmässan. I år ska jag dit och pirret i magen säger mig att jag kommer tycka att det är alldeles, alldeles underbart. Vad jag längtar efter? Jo det här:

Det jag gillar allra bäst med mässan är att gå omkring när och där det inte är så mycket folk (alla mina läsare drar efter andan i förvåning?). Den där förväntan som ligger i luften och glittrar i ögonen på alla man möter på övervåningen på torsdag förmiddag. När man tar sig fram över mässgolvet och det är så pass tomt att man kan få syn på någon man känner några gångar bort och springa dit och skrämma slag på dem. Allt oplanerat, alla spontana kramar och återseenden. Mässan i sig i all ära, men det är för det den för med sig och naturligtvis, som alltid, att den för bokbloggsmaffian samman som är den stora grejen. För det älskar jag den.

Det där oplanerade. Jag har alltid en plan och jag följer den aldrig. När jag anländer mässan på torsdag förmiddag greppar jag alltid en sån där lapp med dagens seminarier och så väljer jag något lite på måfå för att komma in i det. Ibland blir det något jättekonstigt om hur man kan använda ipads, ibland blir det något inspirerande om bibliotek. Det blir alltid bra hur som helst och jag brukar sen fortsätta på den banan. Jag som är planeringsgalning i verkligheten älskar att vara spontan på mässan.

Att bo på hotell. Jag är inte den som åker till bokmässan för minglen och festerna och frukostarna. Jag håller mig helst borta från allt sånt, mest för att jag är asocial och mässgolvet och seminarierna räcker fint för mig. Sådana där andra sammanhang känner jag mig väldigt obekväm i och därför undviker jag dem numera. Så istället för gemensamma mingel planerar jag stunder i ensamhet, för att tanka energi och samla kraft. Istället för middag planerar jag kvällar på hotellrummet, med godis, läsande och skrivande och kanske till och med lite yoga. Eller bara aningens hjärntrött, men lyckligt, stirr in i en vit vägg och tystnad. Det är mer välgörande än det låter.

Hela inlägget hittar du här. Och snyft för nu blev jag ju riktigt längtig. Inte en chans att jag hade hållit mig borta om jag fått välja…

Det här är ett inlägg i en bokmässestafett. Länkar till övriga deltagare och inlägg hittar du här.

Foto från bokmässans mässgolv: Bokmässan.se, fotograf Dick Gillberg.

Foto: David van Dijk på Unsplash

Dags för bokmässestafett!

Välkommen till vårt lilla försök att skapa lite bokmässekänsla så här på mässans vanligen intensivaste dag. Vi är ett gäng bloggare och instagrammare som kommer att publicera under dagen och alla är förstås välkomna att hänga på!

9.30 Bokhyllan i pepparkakshuset
10.00 och dagarna går …
10.30 Ett eget läsrum
11.00 Bokdivisionen
11.30 Tusen sidor
12.00 Västmanländskans bokblogg
13.00 Feministbiblioteket
14.00 Fiktiviteter
15.00 Bokbesatt
16.00 enligt O
17.00 Agnes bokblogg
18.00 Breakfast Bookclub

Och så litteraturfestivalen!

Bokmässan är igång och jag måste säga att det är trevligt det här med att alla krockar är bortbyggda i och med att allt kan ses i efterhand. Jag gillar också att jag som vanligtvis inte mäktar med att uppehålla mig på mässan efter klockan 16 kan ta del av sånt som försiggår senare än så (det är ju en del…).

Det här lockar mig allra mest under mässans två sista dagar:

Hur lång är en armlängd – staten, politiken och kulturen med Svante Weyler, Hanna Stjärne, Roland Poirier Martinsson, PJ Anders Linder, Susanna Dahlberg.

Böcker i skräckens grepp med Jack Werner, Mats Strandberg, Johanna Koljonen, Jenny Jägerfeld, Peter Fröberg Idling.

I hemmets mörka vrå med Alexandra Pascalidou, Ulrika Ewerman, Elaine Eksvärd, Frida Boisen.

Selma Lagerlöf – tidlöst aktuell med Eva-Lis Sirén, Anna-Karin Palm, Anna Nordlund, Mats Malm, Gunilla Kindstrand.

Möjliga och omöjliga inställningar till livet med Per Naroskin, Anna Kåver, Johanna Koljonen, Göran Everdahl, Stefan Einhorn

Klimathotet i litteraturen med Jesper Weithz, Margit Richert, Erik Lewin, Josefin Johansson, Thomas Engström.

True crime – hur sant får man skriva med Per E Samuelson, Ika Johannesson, Tina Frennstedt, Peter Englund, Lena Ebervall.

Vem har makten över kvinnokroppen med Hanna Nordenhök, Mian Lodalen, Johanna Frändén.

Och så New York-studion med Salman Rushdie, Jonathan Safran Foer och Jacqueline Woodson.

Det är en lång lista, men faktiskt bara en liten del av det jag vill se. Sen är det ju alltid så med mässan att man måste välja och helt plötsligt seglar något upp från kulisserna och blir det bästa man upplevt, så tror jag det kommer bli också i år.

Vilka guldkorn siktar du in dig på?

En bokmässa och en bildningshubb

I år är ingenting som det brukar vara, inte heller bokmässan. Jag har svårt att tänka mig något så oerhört Corona-ovänligt som bokmässan faktiskt (det är ju inte bara jag som alltid blir sjuk veckan efter varje år). Egentligen hade jag inte tänkt åka i år, men det är sjukt störigt att jag nu inte kan få ångra mig sådär som jag brukar göra varje gång jag säger så vid årsskiftet. Nåja, en utebliven bokmässa är ju inte det värsta med 2020 så jag väljer för en gångs skull glädjen och kollar vad som kan tänkas locka i på Bokmässan play och seminarieprogrammet för årets digitala bildningshubb.

Eftersom jag är bibliotekarie och ser mässan som en chans att få kompetensutveckla mig en smula och ta del av andras erfarenheter och idéer så är det främst sånt jag letat upp i bildningshubb-programmet. Jag kommer lyssna på samtal om högläsning, demokrati och bibliotekens roll i samtiden och framtiden. Du hittar dina alldeles egna favoriter här.

Ett inlägg om själva Litteraturfestivalen kommer på imorgon eftermiddag.

Strandläsning av Emily Henry

Jag tog mig för att läsa Strandläsning när jag precis avslutat en tung bok (Hamnet) och sörjde att jag lämnat ett sammanhang (Kulturkollo), jag var rätt ledsen och känslomässigt urlakad och tänkte att Strandläsning skulle vara precis den rätta sortens avkoppling för min själ. Så rätt jag hade, i och för sig finns här många känslor som ska kännas, men man vet ju att det ska sluta bra.

Strandläsning är den allra bästa sortens feelgood, den som får en att le och samtidigt ta sig för bröstet i smärta, där man får känna med och tycka om och hoppas.

Jag gillar förstås att Strandläsning handlar om skrivande och böcker, realistisk vet jag inte om den är (skrivprocess känns rätt väl beskriven om än lite väl lättvindig och effektiv mot slutet), men det spelar inte heller någon roll. Jag gillar de svåra ämnen som tas upp och hur händelser och personer vävs ihop. Jag tycker om hur January växer med Gus och han med henne, men jag tycker också om hur hon tar ett steg tillbaka och söker andras infallsvinklar. Jag tycker om vänskapen här och lugnet i platsen. Jag vill också bo sådär och skriva dagarna i ända (eller i alla fall bo sådär)!

Strandläsning är läsning för alla som söker avkoppling, vila och som vill hålla kvar (eller återerövra) sommarkänslan en stund till. Jag gissar att det till och med kan vara en bok att läsa om när andan faller på om några år.

STRANDLÄSNING
Författare: Emily Henry
Förlag: Lavender Lit (2020)
Översättare: Anna Thuresson
Andra som skrivit om boken: Och dagarna går…

Det är inte meningen att man ska vara här av Thomas Olsson

När jag i somras skrev om den där boken (med den långa titeln) om Erebus och Terror tipsade Jspr mig om att det finns en serieroman om expeditionen och att jag borde läsa den. Sagt och gjort, jag lånade boken på biblioteket och nu har jag läst.

Det är inte meningen att man ska vara här är en hjärtskärande berättelse om en 14-årig pojke, Thomas Evans, som söker och får en plats som skeppspojke på Franklins skepp Terror. Inte bara är det förfärlig läsning för att man ju mer eller mindre vet hur det ska gå, att leva på ett fartyg på 1840-talet var heller ingen picknick i allmänhet och det skildras bra av Thomas Olsson.

Det sägs inte mycket i den här boken, lång tid förflyter över få serierutor och ändå blir det inte summariskt berättat. Och det finns tid till att låta landskapets ödslighet och besättningsmännens förtvivlan sätta sig och smitta.

Det är inte meningen att man ska vara här är en titel som väl beskriver min känsla inför de här vanvettiga expeditionerna. Det är verkligen inte meningen att man ska det om man inte begriper att lära och ta hjälp av dem som redan finns där. Boken tar också i det ämnet på ett fint sätt. Och Franklin kommer inte väl ut, oförvånande nog.

DET ÄR INTE MENINGEN ATT MAN SKA VARA HÄR
Författare: Thomas Olsson
Förlag: Kartago (2016)
Boken finns att låna på ditt bibliotek, vill du köpa den kan du hitta den här.
Andra som skrivit om boken: Det här har jag läst

Rodham av Curtis Sittenfeld

Det här är faktiskt lite jobbigt att skriva, jag vill ju vara med i gänget och jag vet att allt för många är det för att jag ska kunna hävda att det är hon och inte jag. Men det här med bokbloggandet hänger på ärligheten och jag kan inte riktigt älska Curtis Sittenfeld… Jag vet som sagt att jag borde, men vi klickar inte riktigt. Jag har förvisso bara läst två av hennes böcker, I en klass för sig och nu Rodham, och det kan ju finnas annat jag skulle tokälska, men jag vet inte om jag verkligen ska tröska på i någon sorts dumdristig envishet eller om jag bara ska acceptera att det här inte är en klubb där jag får vara med…

Grejen är den att jag inte ogillar Rodham (eller I en klass för sig heller för tydlighets skull), men jag är så himla ljummen där jag helst hade hoppats på flammande kärlek. Jag tycker att Rodham skriver fram Hilary rätt bra, som en om inte sympatisk som i alla fall begriplig och logisk karaktär, men jag känner henne inte. Bill ogillar jag å det grövsta, men det är förstås meningen och som det ska vara. Det jag tycker allra mest om, och som jag också såg mest fram emot, är det politiska spelet. Jag hade önskat att det inte kändes så korthugget ibland, jag hade velat ha mer av politisk strategi. Jag kan inte bestämma mig för om det ökar eller minskar min behållning av boken att den utgår från verkliga händelser och personer, visst är det kul när Donald Trump dyker upp (verkligen väldigt roligt, han fångas på pricken trots att han är med så lite), men ibland känns det lite som name dropping och cameoroller som ställer sig i vägen för det jag verkligen vill grotta ner mig i, strukturerna bakom att det som hände hände (och att det som inte hände hände här).

Jag är väldigt dubbel i min upplevelse alltså. Jag tycker inte illa om Rodham, men jag tycker heller inte särskilt mycket om den. Så får det naturligtvis vara, men jag hade som sagt hoppas på något annat, något mycket mer.

RODHAM
Författare: Curtis Sittenfeld
Förlag: Wahlström & Widstrand (2020)
Översättare: Marianne Mattsson
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket, Och dagarna går, Enligt O, Litteraturkvalster och småtankar.

Häng med på bokmässestafett!

Alldeles, alldeles snart är det dags för bokmässan och även om det finns en hel del att säga om att det inte är som vanligt och att det finns mycket att sakna så blir det ändå en mässa. Bokmässan heter i år Bokmässan Play och kan ses digitalt, det finns en hel hög intressanta seminarier att välja på och i och med det digitala behöver vi för en gångs skull inte irritera oss över schemakrockar (alltid något!).

En sak som årets bokmässa saknar är förstås den där särskilda känslan – pirret i magen innan när allt ska packas och planerat, alla upplevelser och möten, överdyra luncher och fantastiska samtal. Vi vill gärna försöka återskapa litegrann av den där särskilda känslan med en bokmässestafett och hoppas att du vill vara med. Om du vill vara med och skriva ett inlägg om bokmässan på din blogg eller kanske bomba oss alla med bilder på Instagram på lördag den 26 september skickar du ett mail till fiktivahelena@gmail.com (senast 25 september kl.18) så får du en publiceringstid av mig.

Hela listan med deltagare hittar du sedan här och hos Enligt O, … och dagarna går och Västmanländskans bokblogg på lördag morgon. Tagga gärna dina inlägg med #bokmässestafett2020 i sociala medier så att vi lättare kan hitta varandras inlägg.

Välkommen med din anmälan!