När jag läser Therese Widenfjords diktsamling Övervintra (för övrigt ett av svenskans vackraste ord) upplever jag det lite som att vandra i dödsskuggans dal. Orden sätter sig till en början som ett skruvstäd kring hjärtat, de håller fast. Som gripklor nyper och sliter de. Det här är mycket smärtsam läsning, bitvis nästan ogenomträngligt tungt att läsa som utmattningsöverlevare. Men det blir lättare att andas om man bara vågar följa med en liten bit längre in.
Övervintra, som kan sägas vara en roman i poesiform, gömmer ett ursinne som väntar på att explodera, som måste få explodera för att något ska falla på plats. Här handlar det om det livsviktiga i att slita sig loss från gammalt utan att veta hur det nya ser ut, om det nya ens finns. Det handlar om ett mod så stort att det är svårt att begripa att vi alla bär det.
Jag älskar den språkliga experimentlustan här. Jag älskar naturen i huvudrollen, den snärjande skogen, friheten hos havet. Och så älskar jag hur berättelsen rör sig och blir till en lång, långsam resa mot något som kan bli ett hem.
ÖVERVINTRA
Författare: Therese Widenfjord
Förlag: Adlibris AB / Bläcklilja textproduktion (2020)