Vad är väl Bokmässan i Göteborg om inte stimmig och trång och stressig och alldeles, alldeles underbar…
På bokmässan har jag fått umgås med mina vänner och arbetat fram storverk (Kulturkollo), jag har lyssnat till samtal jag aldrig kunnat drömma om, jag har utmanat mig själv. Jag har blivit halvt ihjälskrämd när jag tillsammans med Linda intervjuade Xiaolu Guo. Jag har blivit lullig och haft sjukt trevligt med Lotta och Mhairi McFarlane. Jag har i sällskap av Anna bedårats av Max Porter. Det är helt galet vad jag fått vara med om, verkligen storslaget galet!
Det är sorgligt att verkligheten ser ut som den gör, men som jag skrev häromdagen så är det värsta med det här året inte att det inte blir någon riktig bokmässa. Det riktigt jobbiga är att jag inte kan undkomma tanken att det kanske aldrig mer… Nej, dit går vi inte hörrni. Jag tänker avsluta min lilla inläggsserie om bokmässan med att återpublicera delar av en text jag publicerade på Kulturkollo förra året:
Vad är väl en bokmässa? Den kan vara alldeles tröttande och rörig och varm och förkylningsspridande och… Nej, vem försöker jag lura? Det var ju sånt där jag höll på med förra året när jag inte åkte på bokmässan. I år ska jag dit och pirret i magen säger mig att jag kommer tycka att det är alldeles, alldeles underbart. Vad jag längtar efter? Jo det här:
Det jag gillar allra bäst med mässan är att gå omkring när och där det inte är så mycket folk (alla mina läsare drar efter andan i förvåning?). Den där förväntan som ligger i luften och glittrar i ögonen på alla man möter på övervåningen på torsdag förmiddag. När man tar sig fram över mässgolvet och det är så pass tomt att man kan få syn på någon man känner några gångar bort och springa dit och skrämma slag på dem. Allt oplanerat, alla spontana kramar och återseenden. Mässan i sig i all ära, men det är för det den för med sig och naturligtvis, som alltid, att den för bokbloggsmaffian samman som är den stora grejen. För det älskar jag den.
Det där oplanerade. Jag har alltid en plan och jag följer den aldrig. När jag anländer mässan på torsdag förmiddag greppar jag alltid en sån där lapp med dagens seminarier och så väljer jag något lite på måfå för att komma in i det. Ibland blir det något jättekonstigt om hur man kan använda ipads, ibland blir det något inspirerande om bibliotek. Det blir alltid bra hur som helst och jag brukar sen fortsätta på den banan. Jag som är planeringsgalning i verkligheten älskar att vara spontan på mässan.
Att bo på hotell. Jag är inte den som åker till bokmässan för minglen och festerna och frukostarna. Jag håller mig helst borta från allt sånt, mest för att jag är asocial och mässgolvet och seminarierna räcker fint för mig. Sådana där andra sammanhang känner jag mig väldigt obekväm i och därför undviker jag dem numera. Så istället för gemensamma mingel planerar jag stunder i ensamhet, för att tanka energi och samla kraft. Istället för middag planerar jag kvällar på hotellrummet, med godis, läsande och skrivande och kanske till och med lite yoga. Eller bara aningens hjärntrött, men lyckligt, stirr in i en vit vägg och tystnad. Det är mer välgörande än det låter.
Hela inlägget hittar du här. Och snyft för nu blev jag ju riktigt längtig. Inte en chans att jag hade hållit mig borta om jag fått välja…
Det här är ett inlägg i en bokmässestafett. Länkar till övriga deltagare och inlägg hittar du här.
Foto från bokmässans mässgolv: Bokmässan.se, fotograf Dick Gillberg.
Foto: David van Dijk på Unsplash
Ett under att vi lyckades genomföra den där intervjun 😉 Fint minne!
Verkligen! Så fint minne, hoppas att han skriver klart den där romanen han pratade om snart.
Jag som trodde att jag var tvungen att sluta vara så introvert och öva på mina karaoketalanger för att verkligen vara en del av boblmaf. 😉 Jag funderar också i aldrig mer-banor kring väldigt mycket i hela världen just nu. En annorlunda framtid.
Å nej då, jag är möjligen lite mer introvert än genomsnittet men vi är många som samlar oss hela året för att orka vara sådär sociala som vi är på mässan (det är det riktigt fina med boblmaf, att man får vara som man är ❤️
Det är faktiskt skönt om man emellanåt får stirra på en vit vägg. Och Mhairi McFarlane lyssnade jag på en bokmässa också.
Jag behöver det för att orka alla intryck, skulle behöva mer av det till vardags också tror jag, men jag har blivit bättre på att stirra ut i tomheten de senaste åren. Och Mhairi är så fantastisk och sprudlande. Jag såg att hon kommer med en ny bok i vår så vi har något att se fram emot på den fronten i alla fall.
Nej, tanken aldrig mer är för sorglig – jag har ju inte ens hunnit vara på min första bokmässa än! Bara denna digitala i år.
Fint att läsa om dina hotellrumskvällar – jag är också introvert och tänker att jag knappt skulle palla en bokmässehelg, men kanske om man får ha så där härliga kvällar på hotellrummet! Bara läsa och vila i sin ensamhet.
Det är klart att det kommer bli och att du kommer få uppleva bokmässan. Och såklart kommer du orka och gilla och älska, vi introvertes måste bara vara lite extra noggranna med att planera in återhämtningstid. Och återhämtningstid är också bra tid.