Det är något förunderligt med poesi som väcker tankebanorna på ett annat sätt än prosa gör. När jag läste Pärlemor fastnade jag en bra stund i denna till synes enkla formulering:
Om vintern
när det är som mörkast
är sommaren som mest levande.
Som sagt, mycket enkelt och ändå var det här jag satt som längst och tänkte över hur sant det är och varför. Det är något med sommaren som gör att när jag är mitt i den så är det för mycket, jag kan inte ta in allt. Sommaren är bäst på avstånd, i januari är den helt utan filter…
Pärlemor är en diktsamling om längtan, efter barn, efter någon som tar hand om en som ett barn, att få höra till och ihop. Det är en samling dikter som verkligen knyter ihop det enkla med det svåra, det naturliga inom och utom oss. Jag tycker också väldigt mycket om upplägget med luftiga, traditionellt presenterade dikter i inledningsskedet och mer komprimerade prosalyriska stycken för att beskriva ivf-upplevelsen mot slutet.
Jag fastnar ofta i ord om att bära sina många åldrar och sin barndom inom sig, det är något jag ofta känner och tänker över och det är nog därför jag tar till mig sådana formuleringar så beredvilligt. Jag tycker det är en vacker tanke, om än lite tyngande ibland (att man ska behöva ta hand om sig själv i barnform tillsammans med allt det andra, jag önskar att jag slapp, men jag tror att det är viktigt).
Jag tycker oändligt mycket om Cecilia Alstermarks poetiska röst och jag hoppas på att få följa med en bit till på resan som är livet.
PÄRLEMOR
Författare: Cecilia Alstermark
Förlag: Ekström & Garay (2020)
Andra som skrivit om boken: Dagens bok