När Connor dör lämnas inte Ana ensam kvar, hon har man och barn att förhålla sig till i sin svartaste sorg. Och svart är den, sorgen. Connor var först Anas klient, hon var hans advokat, och sedan blev han mer. Bikupan börjar när Ana får beskedet och rör sig sen fram och tillbaka mellan nu och då. Vi får följa Ana och Connors ofta besvärliga relation genom Anas svartsjuka och Connors obeslutsamhet. Och så finns där också Paul, Anas man som ingenting vet och Rebecka, Connors änka, som ingenting vet. Och barnen…
Jag älskar Sarah Crossans ungdomsromaner, jag älskar hennes prosalyriska form och hennes precisa språk och perspektivet. Jag tycker mycket om Bikupan också, men den är precis som hennes böcker brukar vara djupt smärtsam att ta sig igenom. The Times har enligt framsidans blurb sagt att ”det är omöjligt att inte sträckläsa” men jag tycker precis tvärtom, jag var tvungen att läsa långsamt, långsamt för att inte fångas in i surret och gå i bitar.
Jag vet inte om det behöver sägas men jag tycker verkligen inte om Ana och det hon gör, men det är helt i sin ordning. Hon får vara irriterande i sin förtvivlan och hon får göra fel och hur lite jag än tycker om henne så hoppas jag så väldigt mycket att något ska lösa sig för henne till slut.
BIKUPAN
Författare: Sara Crossan
Förlag: [Etta] (2020)
Översättare: Marianne Tufvesson, originaltitel: Here is the beehive
Andra som skrivit om boken: Enligt O