När jag blev sjukskriven för utmattning hösten 2016 så började jag sticka nästan på dagen. Jag minns inte hur det var, om min kompis kom hem med ett presentgarnnystan och det utvecklades därifrån eller om jag bestämt mig innan. Det var nog ett utslag av desperation just då, jag kunde ju inte göra något som jag brukade göra för att lugna ner mig och tankarna bara flög. Så jag satte i öronpropparna och stickade mössor och halsdukar och filtar och sockor.
Jag är inte mycket för nyårslöften men vid senaste årsskiftet lovade jag mig själv att vara modig och göra något jag egentligen inte tordes, jag lovade mig själv att våga sticka en tröja. Jag vet att det låter fånigt, men för mig har det sen 2016 handlat om terapistickning. Jag har stickat en mössa och några sjalar som varit rätt fina, men i övrigt ser till exempel mina sockor inte mycket ut för världen. Jag har ingen koll alls på maskbågar och minskningar och, hu, mönsterstickning. Jag har alltid velat, men tänkt att jag inte kan, sticka en tröja och det kan jag inte acceptera. Så jag lovade detta på nyårsafton. På nyårsdagen hade jag hittat ett sjukt enkelt mönster och beställt garn. Inte förrän i somras vågade jag börja, men nu sitter jag minsann här med fram- och bakstycke och snart två ärmar som ska stickas ihop och till. Jag har inte lovat att det ska bli klart i år, men det blir det nog och sen tänker jag att jag bevisat att jag kan, då vill jag lära mig mer och sticka något lite svårare.