Anteckningar av Tua Forsström

Igår skrev jag om poesin och dess läkande kraft, allt den betyder för mig. Tua Forsström skriver i Anteckningar att W H Auden menar att poesin är till för att ”Tillåta oss att umgås med de döda” ”påminna oss om att glädjas en smula åt livet eller åtminstone uthärda lite bättre, hålla oss sällskap en stund.” Det tycker jag är en vacker och sann bild av poesi, det är ju det den gör. Och det behöver vi sannerligen hjälp med just nu, i alla fall jag, att uthärda lite bättre.

Tua Forsström skriver så vackert och Anteckningar är så orimligt sorglig om ett barn som dött, ett barnbarn tror jag. Minnen av det som varit blandas med tankar om sådant som aldrig ska bli. Det gör ont, men Tua Forsström låter oss komma precis så nära att vi känner smärtan utan att falla ner i den.

Här finns djur i mångfald, rum som står tomma, sjöar som ska simmas i, en resa till Island. Och så finns här Vanessa…

Att mötas i saknaden är också ett sätt att påminna varandra om att glädjas åt småglimret och att inte bara härda ut.

ANTECKNINGAR
Författare: Tua Forsström
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.