Kråkorna är en grafisk roman i ordet sanna betydelse – texten och bilderna lyfter och skapar varandra väldigt fint här.
Kim återvänder till barndomens mörkaste minnesvrår när hen* tar bussen ut till farmor och farfars hus som hen fått ärva. Där finns lappar och klotter på väggarna, där finns monster som vakar när hen sover, hen minns dem.
Kråkorna är en kuslig bok där rädslan aldrig tar överhanden. Det ruvande kan hela tiden hanteras och det står tidigt klart att det mörka finns lika mycket utom som inom Kim.
Kråkorna är en av de nominerade böckerna till Augustpriset. Eftersom jag inte läst någon annan av de nominerade i barn- och ungdomsklassen (än) så kan jag inte säga om jag tycker att den ska vinna, men det är helt klart logiskt och rimligt att den är nominerad.
* I första versionen av texten skrev jag ”han” om Kim, men eftersom det i boken är ganska tydligt att man inte ska kunna veta om Kim är en kille eller tjej så ändrar jag det. Se inläggets kommentarer för ett litet samtal om detta.
KRÅKORNA
Författare: Anders Fager och Peter Bergting
Förlag: Natur & Kultur (2020)
Som av en händelse läste jag den här igår (nåja, den är ju ny och omtalad, så alldeles slumpmässigt var det kanske inte): https://jsprbok.blogspot.com/2020/11/196-anders-fager-och-peter-bergting.html Jag gillade den också mycket, framför allt hur text och bild samverkar och skapar något mer än att bilderna illustrerar texten.
Men du tolkade Kim som en han? Jag tyckte det var något övertydligt med att det inte skulle framgå vilket kön berättaren hade, kanske nästan en anings aning att skriva läsaren på näsan att det inte skulle vara viktigt.
Du har helt rätt i din iakttagelse, jag uppfattar det också som att det lagts en rejäl ansträngning på att inte bestämma vilket kön Kim räknar sig till. Jag skrev innehållstexten innan jag läst klart boken och i början uppfattade jag Kim definitivt som kille. Jag har inte ändrat den delen sen jag läst klart, men jag ändrar nog nu tror jag…
Ja, kanske var det mer så i början av boken. Det är ju ändå lättare att undvika att ange kön i en berättelse i jag-form. Berättar man om någon blir det ju antingen han eller hon – eller hen, men det är på sätt och vis också en markering.
Intressant och det stämmer ju att det aldrig sägs något om könet. Ändå läste jag det som om Kim är en han genom hela boken. Kanske beroende på illustrationerna? Tyckte det såg ut som en man där också.
Jag läste också Kim så genom bilderna en bit in i berättelsen, sen blev jag uppmärksam på att det nog var mer komplicerat. Det gör det ju onekligen till en bok att återvända till och tolka igen.
Kim har nog inte bestämt själv riktigt vad Kim är. Om är man omgiven av tallar och kråkor så är det inte så viktigt.
Så är det ju onekligen, där Kim befinner sig finns det långt viktigare saker att utforska och bestämma.