Irrbloss är alltså den tolfte delen i serien om Ruth Galloway, vilket ärligt talat är helt sjukt – tolfte delen!?! Jag kan inte riktigt förlika mig med att det det är så, men när jag tänker tillbaka på alla arkeologforensiska fall Ruth har slitit med och som Nelson och gänget också slitit med och när jag tänker på hur lite de är ”och gänget” nuförtiden och hur de istället känns som mina familjemedlemmar så måste jag förstås inse faktum.
Jag tycker mycket om Ruth, Nelson också, men i den här boken är han mest tråkdryg med hela den där tyck synd om mig-auran. Jag gillar Laura väldigt mycket och Cathbad, det är sen gammalt.
Irrbloss rör sig runt ett väldigt obehagligt fall där en seriemördare dömts, mot sitt nekande, och där Nelson kämpar med allt han har för att mördaren ska erkänna och leda dem till fler kroppar. Ruth, som flyttat från saltängarna till Cambridge, dras in och allt är förstås mycket mer komplicerat än det först verkar.
Jag tycker att Elly Griffiths lyckats fint med att rycka upp serien ur den svacka den befann sig i för några böcker sen. Jag tycker om hur hon inte står och stampar samtidigt som de gamla konflikterna och relationerna finns där och får vara så svåra som de förstås är.
Jag kommer alldeles definitivt läsa vidare i serien så snart det kommer en ny bok.
IRRBLOSS
Författare: Elly Griffiths
Förlag: Forum (2020)
Översättare: Carla Wiberg, originaltitel: The lantern men
Tolfte boken i serien om Ruth Galloway, tidigare delar: Flickan under jorden, Janusstenen, Huset vid havets slut, Känslan av död, En orolig grav, De utstötta, De öde fälten, En kvinna i blått, The chalk pit/Dolt i mörker, Den mörka ängeln och En cirkel av sten
1 svar på ”Irrbloss av Elly Griffiths”