Att alla dör är en universell sanning. Än så länge i alla fall… Men sätten vi dör på varierar. En av mina favoritförfattare heter Sarah Pinborough och hon har som ingen annan utforskat dödens anatomi.
Sarah Pinborough har skrivit mycket (och mycket lite finns översatt vilket måste falla under kategorin skandalöst), bland annat historiska, blodiga deckare om Jack the ripper-liknande mördare. Där är döden våldsam. Men hon har också skrivit fantastiska The language of dying där döendet och de levandes reaktioner på ett människoliv och dess slut avhandlas ingående. Varsamt. Vardagligt. Varligt. Vackert. Sorgligt. Respektfullt. Och med ett litet inslag av realistisk magi. Eftersom livet och döden är något magiskt.
There is a language of dying. It creeps like a shadow alongside the passing years and taste of it hides in the corners of our mouths. It finds us whether we are sick or healthy. It is a secret hushed thing that lives in the whisper of the nurses’ skirts as they rustle up and down our stairs. They’ve taught me to face the language one syllable at a time, slowly creating an unwilling meaning. // ur The language of dying av Sarah Pinborough
Hon har också skrivit The Death House om en nära framtid (eller möjligen parallell nutid) där barn och unga drabbas av en sjukdom som gör dem farliga för samhället. Så samhället låser in dem i ett hus där de väntar på att sjukdomen ska bryta ut och följas av döden. Sällan har dödsångest skrivits så hjärtskärande bra. Sällan har döden varit så skrämmande. Men inte heller har den varit så vacker som när barnen trotsar sin rädsla, öppnar sig för varandra eller sig själva. Och det allra värsta visar sig kunna bli den vackraste gåvan.
Sarah Pinboroughs böcker om döden är förfärliga förstås, döden är ju sån. Det är sorgligt och sönderslitet och skitigt och skevt. Men jag känner mig inte bara sån (sorglig, söndersliten, skitig och skev) efter att ha läst hennes böcker, jag känner mig lite helare, lite klokare och kanske till och med lite mer förberedd. Om inte annat så i alla fall på att leva.
Såhär skrev jag om The language of dying en gång:
Varning! Här följer en recension så undermålig i relation till recensionsoffrets, bokens, fantastiskhet att jag nästan skäms litegrann. Strunta inte i att läsa boken för den sakens skull, ok?
Det hände sig i början av nyåret att jag drev runt på Londons gator och hamnade på finfina älsklingsbutiken Forbidden planet där jag råkade snubbla över den snyggaste boken på år och dag. Jag köpte den naturligtvis. Sen ägnade jag en tågresa och lite till åt att läsa och förundras, och konstatera att jag helt oförhappandes hittat en riktig liten pärla.
The language of dying är en berättelse om en kvinna som sitter vid sin fars dödsbädd, det är berättelsen om syskonen som kommer till huset för att följa sin far på den sista resan, om kvinnan som står i mitten. Vi får glimtar av deras liv och skymtar något magiskt i ögonvrån, ett väsen som väntar på henne någonstans där ute.
Det som är fantastiskt med The language of dying är allt. Språket, sättet att bygga karaktärer och stämning, den magiska realismen, allt är fulländat som det nästan bara kan bli i 130-sidorsböcker. Alla måste läsa den här boken, alla måste gråta och le och känna sig helt urvridna men lyckliga efteråt. Hör ni det? Läs!
Det här är två inlägg sammanskrivna. Inlägget om Sarah Pinborough publicerades första gången på Kulturkollo 14 oktober 2015. Recensionstexten publicerades första gången här på bloggen 28 januari 2014. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.