Det går inte att komma ifrån att saker förändras, som världar till exempel vilket jag skriver om i boktexten här nedan. Jag har tidigare varit en hängiven och kusligt förälskad läsare av pestlitteratur, böcker om farsoter. Nu blir jag hjärtnupen när jag stöter på en pestloppa på en råtta i Hamnet. Det kanske blir annorlunda när den här pandemin lugnar sig, men jag misstänker att det inte är så. Det man känner och har upplevt känner man och har upplevt. Kanske är min tid med pestböckerna över och då får det vara så. Jag är oerhört glad att jag hann läsa Elin Boardys fantastiskt fina och sorgliga Tiden är inte än först. Jag rekommenderar den till alla som inte är lika känsliga som jag, den innehåller så oerhört mycket mer än pest.
När världen förändras
Att förändra världen är en sak, svår sak, viktig sak. Men tänk när världen förändras inför och runt en. När riktigt stora omvälvningar drabbar, som krig, naturkatastrofer och sjukdomsutbrott. Eller digerdöden. I Elin Boardys senaste roman, Tiden är inte än, är det digerdöden som drabbar. Som tvingar människor att förändra om inte hela världen så i alla fall sin egen.
I centrum för berättelsen finns en människa. Alla namn hen bär, alla identiteter. Ibland färdas hon som kvinna, ibland är han en man. Och just det leder till många tankar om kön, identitet och vad vi egentligen förväntar oss och får. Det blir så väldigt tydligt att mannen bemöts på ett helt annat sätt än kvinnan, då som nu.
Men jag har nog fel, det är inte människan som är huvudperson, det är människorna, de som utgör samhället. De som drabbats och drabbas av pesten och som tvingas bygga sina liv utifrån de nya förutsättningarna. Det är gycklare, bödlar och beginer, kvinnor som förlorat sina barn, gamla som förlorat allt de levt sig till, barn som saknar framtid. Och världen formar sig runt dem efter att de formats av den till synes sönderfallande världen.
En av mina bästa delar av boken är den med tiden. Hur då och sen och nu vävs ihop, knyts ihop i trådar som inte kan trasslas isär för att de är ett och detsamma. Det fascinerar och slänger mig ut i tankar om stora, stora saker.
Sen fångas jag av det lilla också, det vardagliga, detaljerna. Vandrerskans inkapslade sorg som droppar fram i små doser och som hotar att kväva mig och henne. Det går inte att befria sig från den, och hur den också har sitt eko idag. De där tankarna kring “tänk om det vore jag, tänk om mina barn…” som drabbar varje dag jag läser en tidning. I skönlitteratur blir den alltid väldigt mycket förstärkt. Här är den nästan outhärdlig.
I Tiden är inte än blir också det allra mest absurda vardag och norm till slut. Ganska snabbt. Så som det är. Det är något att minnas, i dagar som dessa.
Inlägget publicerades första gången 23 mars 2017 på Kulturkollo. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.