Nu blir det lite speciellt här. Egentligen hade jag tänkt återpublicera en recension av den sista Sookie Stackhouse-boken jag gillade, men så upptäckte jag att det var så länge sen så jag hade inte börjat blogga när jag läste Dead in the family. Eftersom jag verkligen älskade de tio första böckerna i serien så publicerar jag istället mitt sista inlägg som Sookie-fanatiker. Håll till godo (och ignorera det sorgliga i att boken jag längtat så mycket efter inte var särskilt bra).
Konsten att äga en bok
Jag älskar Sookie Stackhouse-böckerna. Det är säkert inte någon rationell kärlek och den kan inte försvaras i de mer finkulturella rummen (men i dem befinner jag mig å andra sidan rätt sällan…). Det är helt enkelt en sån där självklar och härlig kärlek utan särskilt höga krav. Jag vill veta hur det går för Sookie och jag vill att det ska vara relativt välskrivet sen är jag nöjd.
Nu har det i alla fall kommit en ny bok – Den elfte (?) i serien. Dead Reckoning heter den och den ligger numera hemma på ett litet bord och sprider glädje omkring sig. För jag har inte börjat läsa än, trots att den dök upp för en vecka sedan. Jag har till och med börjat läsa andra böcker under tiden den legat där. För en Sookie Stackhouse-bok läser man inte bara sådär. Först ska man plocka den ur paketet i vilket den levereras, sen ska man läsa baksidestexten, skärskåda omslaget (som jag aldrig gillar särskilt mycket) och trycka den hårt och ägarlyckligt mot sitt bröst. Därefter följer gå förbi och titta på den då och då – fasen. Den är rätt lång den fasen. Då tittas det, ibland kanske jag plockar upp den och läser några ord, och kollar baksidestexten igen. Under denna uppvaktningsfas funderar jag också lite på hur de ultimata förutsättningarna för en läsning skulle se ut – ska den läsas på balkongen (i så fall måste de rätta väderförhållandena väntas in), skulle vi bli lyckligast tillsammans i läsfåtöljen eller kanske till och med i sängen (det är oerhört sällan vi kommer dit dock, jag somnar för lätt under liggande bokumgänge). Först efter alla dessa faser och förberedelser infaller det ögonblick då vi är nog bekanta för att jag ska känna att nu, precis nu, är den rätta tidpunkten för mig att plocka upp den här boken och faktiskt läsa den. Sen lever vi lyckliga i alla våra dagar, eller i kanske tre dagar i alla fall…
Jag misstänker att detta inte är det gängse bokbeteendet, att jag är på något sätt abnorm och att ingen förstår sig på såna märkligheter. Men jag älskar som sagt Sookie-böckerna, det kommer en per år och de tar några dagar att läsa (om man segar på det alltså för annars skulle man kunna läsa dem på en kväll tror jag, jag segar alltid…). Det gäller att spara lite på godiset helt enkelt. Det är lite som att jag ska läsa Det före Pestens tid för att jag tror att Pestens tid egentligen är bättre. Alltså inte trots att jag tror det utan just för att. Jag har nog alltid varit lite märklig på det sättet…
Inlägget publicerades första gången 12 maj 2011 här på bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.