Bara bra böcker! Den makalösa trilogin

Jag är tacksam över att leva i en tid där Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell finns, men jag vet inte om jag ens nu, efter omläsning av de två första delarna och en djupdykning ner i The mirror and the light vet vad det är hon gör. Men jag gör ändå ett litet försök att förstå:

Först. Jag har bara Wolf hall, För in de döda och Spegeln och ljuset att utgå ifrån. Jag har inte läst annat än hennes självbiografi utöver dem (jo jag försökte mig på Flood flera gånger efter Wolf hall, men den var så sjukt seg och trist att jag faktiskt somnade ifrån den, jag kom aldrig särskilt långt).

Hon låter oss lära känna karaktärerna väldigt långsamt och de är inte opålitliga, men mycket svåra att lära känna. Thomas Cromwell är huvudpersonen och den som ser och berättar för oss (eller egentligen den som det berättas genom) och grejen med honom är att han upptäcker och ser och lär sig efterhand. Samtidigt med läsaren. Det är genialt och kan jag tänka mig helt omöjligt att skriva för en normal människa…

Det här med att föra läsaren med i Cromwells tankegångar gör ju också att vi undanhålles från hela bilden, det finns alltid något nytt att upptäcka och ett utrymme för att bli lurad eller dra fel slutsatser. På så sätt blir vi en del av Cromwells tankevärld och djupt insyltade i det som händer i hans närhet. Det är helt fantastiskt och förödande när det handlar om en karaktär som beslutar, ljuger, mördar och avrättar sina fiender och som en dag också själv ska kliva upp på schavotten.

En annan nyckel tror jag att det vardagliga är. Minnen vävs in i nuet, bestyren i köket är lika viktiga som riksangelägenheter, hur ljuset faller in genom ett fönster fångar Cromwells och mitt intresse.

Sen är det språket förstås. Mantels språk i de här böckerna är speciellt, det är ett Cromwellspråk, en sorts eget språk för en egen människa. På något sätt skapar detta språk en känsla för tid och den öppnar för att jag som läsare ska ge berättelsen tid. Det är ganska ofta som jag tänker på den där boken med hittepåspråket (The Wake av Paul Kingsnorth) som jag inte lyckats släppa. Det är där jag tänker att Hilary Mantel lagt sin energi, det är också språket som skapar förutsättningarna för att föra fram Cromwell och visa vem han är. Där någonstans landar jag, i Hilary Mantels säregna språk som skapar en känsla, en tid, ett skeende som känns på riktigt.

Jag ägnade hela långa sommaren 2020 åt att gömma mig i Hilary Mantels Cromwell-värld, om du missade det finns alla inlägg här.


Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.