Om det var krig i Norden är troligen den viktigaste bok jag läst, för att den är så effektiv, som ett slag i magen.
Om det var krig i Norden är en synnerligen oansenlig bok. Till formen ser den ut som ett pass och är ungefär lika tunn som ett sådant. Men innehållet, innehållet! Det är så enkelt. Korta stycken om hur kriget drabbar Norden och hur just du (som är jag när jag läser) tvingas gömma dig, lämna bakom dig, förlora, fly, anpassa dig, förbanna mörkret och försöka finna en ny hempunkt på det sätt som Anna-Karin beskrev i sitt inlägg om exil på Kulturkollo. Det är så effektivt det där du-tilltalet. Jag känner i kroppen hur det känns när perspektiven vänds, när du blir jag.
Hela berättelsen är en om-berättelse där ett du ställs inför ett skeende där allt bekant och tryggt är borta, där kriget och flykten och rädslan blir till allt som är kvar. Där allt ska lämnas och inget blir heligt. Där allt går förlorat. Och det är förstås ett väldigt effektivt sätt att berätta på, att få mig som läsare att förstå.
Jag skulle vilja se Janne Tellers bok i fikarummen och i samtalen kring bordet. Jag skulle vilja ge ett exemplar till varenda människa i hela världen så att vi kan få lära oss att förstå varandra. Det som kopplar mig till dig gör det så oerhört mycket svårare att vända blicken bortåt i hopp om att du ska försvinna. Eftersom det är jag. Jag vet inte hur det är med er men jag lite ledsen över att vi behöver påminnas. Men det behöver vi. Hela tiden.
Texten bygger på två inlägg från 2014, ett från Kulturkollo och ett härifrån bloggen. Alla bra böcker från december 2020 hittar du här.