Någon sorts sammanfattning av någon sorts år

På Kulturkollo hade vi som nyårstradition att sammanfatta året som gått och bara för att Kulturkollos nedläggning hände i år så betyder inte det att vi behöver sluta med sånt vi gillar. Så årssammanfattning it is.

Inte behöver jag väl dröja vid hur förfärligt det här året varit? Möjligen behöver jag säga något om att det också varit bra, det är ju delvis det den här listan handlar om. Det har förvisso känts evinnerligt kämpigt emellanåt, men 2020 har också bjudit på ljus i mörkret i form av bra böcker, vänskap och relationer som skiftat form men visat sig starkare än man kunde ana. Hemma hos mig har jag också kunnat glädjas åt att jag får vara i familj med de tre (fyra om vi räknar katten och det måste vi nog göra) allra bästa individerna i hela världen. Det finns inga andra jag skulle vilja vara mer eller mindre isolerad med och utlämnad åt i åtta månader plus.

Om nästa år tror jag att det kommer bli tufft till en början, men jag tror också att det kommer bli lättare när vi går mot vår och ljus igen. Jag tror att vaccinet kommer ge oss lite andrum och jag hoppas att vi kan få andas tillsammans igen. Mina drömmar är rätt små just nu, jag vill att vi fortsätter vara friska, jag vill att ingen ska dö och jag vill få vila.

Årets ungdomsbok: The rest of us just live here av Patrick Ness var en av årets sista böcker för mig och också en av de mest speciella. Måste jag sammanfatta den skulle jag säga att den är som ett avsnitt (eller en säsong) av Buffy, men från sidan. Jag kommer med en hel text om boken vad det lider, men tro mig när jag säger att boken är läsvärd.

Årets poesi: Hanna Nordlanders debut Stillna har dröjt sig kvar liksom Therese Widenfjords Övervintra.

Årets vemodigaste: Att vi la ner Kulturkollo. Jag var en av dem i kollektivet som ville sluta, eftersom jag inte orkade mer, ändå var dagen när vi stängde ner en av de sorgligaste någonsin. Lättnad och sorg, allt samtidigt. Tack och lov så har jag mitt kollektiv kvar på andra sätt och skriver tillsammans gör vi ju titt som tätt.

Årets charmigaste: var definitivt Strandläsning av Emily Henry, jag och många med mig föll tämligen handlöst för denna fina romans.

Årets klassiker: Frankenstein fast i Jeanette Wintersons tolkning och tappning. Frankissstein är trollbindande bra.

Årets lycko-knock out: Känslan när det stod klart att Joe Biden vunnit presidentvalet i USA.

Årets gråtfest: Hamnet av Maggie O’Farrell var ju ingen lättsam skrattutflykt direkt. Herregud vad jag grät, och älskade.

Årets historiska: A thousand ships av Natalie Haynes modellerar berättelserna kring Trojas fall kring kvinnorna och som hon gör det.

Årets obehagligaste: Ja, världen får jag väl svara på det. Och Per Faxnelds Offerträdet, den var sjukt obehaglig emellanåt. Och till skillnad från världen också bra…

Årets serie: Heimat av Nora Krug är en uppvisning i hur serieromaner kan vara det perfekta mediet för att berätta en historia. Bilder och text blir en oerhört berörande helhet här. En serieroman som visade på andra kvaliteter, nästan helt utan ord, men med tonvis av atmosfär var Pam Smys Thornhill.

Årets dystopi: Jag har inte läst dystopier i år, på förekommen anledning. I tv-serieväg så ser jag just nu The stand (Pestens tid ni vet, men de har märkligt nog inte översatt den till det den här gången, undrar varför), men jag kan tyvärr konstatera att det inte är särskilt bra alls. Vi får väl se hur länge jag hänger i.

Årets nya bekantskap: P.O Enquist märkligt nog. Denna fantastiska författare hittade jag fram till i år eftersom alla skrev så översvallande om honom i samband med att han gick bort. Jag läste Nedstörtade ängel och sen var jag fast. Jag har inte ord för att beskriva hur oerhört mycket jag älskar Enquists unika sätt att beskriva världen.

Årets utmaning: Att koncentrera sig om läsning i oro och ångest. Under våren gick det inte särskilt bra alls.

Årets serie, årets tegelsten, årets omläsning och årets besatthet: här blir det Wolf hall, Bring up The Bodies och The mirror and the light för hela slanten. I våras kom den äntligen, den tredje och avslutande boken om Thomas Cromwell i Hilary Mantels fantastiska språkdräkt. 900 härliga sidor var den och ändå ville jag ha mer. Jag läste först om de två första delarna i serien och älskade dem ännu mer än första gången och sen kulminerade allt i en temasommar där jag återpublicerade, skrev nytt och slutligen läste sista sidan i sista boken. Jag önskar att jag kunde ha dem olästa och jag älskar att jag läst dem.

Årets återseende: Jag läste ju en hel del Maria Lang och Margit Sandemo…

Årets mest lugnande: Silver in the wood av Emily Tesh. Det var ett förunderligt lugn som sänkte sig över mig när jag lyssnade till den här sagan. Som det behövdes…

Årets filmupplevelse: När vi såg Deadpool 2 i påskas och jag insåg att jag inte skrattat på länge. Då skrattade jag äntligen och jag behöver bara tänka tillbaka på en särskild scen för att bryta ihop igen.

Årets kulturupplevelse: Mina kulturupplevelser har uteslutande bestått av läsning och lokalkulturella utflykter (om man inte räknar biblioteksjobbet och det är i och för sig såväl kulturellt som en upplevelse just nu).

Årets magplask: magplask är hårt, men jag var väldigt besviken på Curtis Sittenfelds Rodham.

Årets skandal: Jag tycker att Johan Hiltons Vi är Orlando borde ha nominerats till Augustpriset, det gjorde den inte och det är smått skandalöst.

Årets förlag: Sekwa har som vanligt haft en stabil utgivning och höstens fyrverkeri med Hamnet, Petite och Bikupan var svåröverträffad.

Årets pristagare: Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba som fick Augustpriset i faktaklassen. Och så var jag glad att en poet fick nobelpriset.

Årets sönderpratade: Samlade verk hade jag hunnit tröttna på innan den ens fick Augustpriset. Min jag kan inte läsa det alla andra älskar-spärr slog till rätt tidigt och sen har jag ägnat mig åt att tänka att jag har lite svårt för svintjocka böcker om folk som lever kulturella liv. Men jag ändrar mig säkert om ett år eller fem.

Årets TV-serie: Jag orkar inte riktigt med att se film eller tv längre. Jag kan kolla på sport och jag suger i På spåret varje fredag, men annars är det rätt segt. Jag har svårt med koncentrationen där och jag vill inte göra annat samtidigt (det är en sak jag har med mig från utmattningen att bara göra en sak åt gången, ljudbok undantagen, då kan jag sticka också). Men jag har sett lite. Last week tonight, The good place, Barry och Big Bang theory. Och de senaste dagarna har jag förstås försjunkit helt i Bridgerton på Netflix. Mer om detta kommer om en vecka då jag har tv-serietema här på bloggen.


Sammanfatta gärna ditt år du också och titta in hos Anna, Fanny, Linda och Ulrica och och se hur de minns året som gått.

Mina tidigare kulturår sammanfattas så här: 2019, 2018, 2017, 2016, 2015, 2014.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.