Ett år ganska precis tog det att se alla Big Bang theorys tolv säsonger. Redan i vintras skrev jag om min kärlek till Amy Farrah Fowler och nu är det hög tid för en hyllningstext om hela serien.
Ingen serie är perfekt, inte heller Big bang theory, kvinnokaraktärerna (och kanske främst Penny) är ofta lite problematiska till exempel. På det hela taget är dock Big Bang theory ovanligt jämn och konstant på en hög nivå (30 Rock är nog det enda andra exempel jag kommer på nu, Parks & Recreation hade exempelvis en väldigt svag första säsong).
Jag trivs så himla bra med universitetsmiljön och allt det vetenskapliga. Som gammal akademiker och forskare känner jag igen väldigt mycket trots att jag är humanist när alla i serien är naturvetare. Jag småfnissar åt interna skämt som landar klockrent och har överseende med sånt man får fel (men jag har svårt att komma över att översättarna genomgående gör ”paper” till ”avhandling”, morr).
En av anledningarna till att jag började titta på serien var att jag hört så mycket gott om Sheldon Cooper som karaktär med trolig NPF-diagnos. Vi har stått i kö för utredning för ett av mina barn under lång tid och att ha fått följa Sheldon under det år mitt barn äntligen genomgick en NPF-utredning och fick en autismdiagnos har gett mig hopp och väldigt ofta rört mig till tårar. Sheldon är en oerhört välskriven och välspelad karaktär. Mitt barn är absolut inte Sheldon, men jag tycker om att se likheterna och det ger mig hopp att se den trygga miljö han skapat runt sig och de vänskapsrelationer han har.
Det är väl ofta så att tv-serier (och böcker, filmer osv) skapas i betraktarens egna erfarenheter och i just det här fallet gör allt detta sammantaget Big Bang theory till en viktig och fantastisk serie för mig. Att den också gett mig tillfällen att skratta under pandemins mörkertiden betyder också något. Hur Big Bang theory egentligen är, rent objektivt, har jag ingen aning om. Det är ju inte heller det jag pysslar med här.