Jag må ha klagat på de senaste böckerna i Julia Quinns Bridgerton-serie, men herre så jag längtat efter serien som kom på Netflix på juldagen. Min plan var att börja titta på juldagens morgon och sedan sitta kvar tills serien var sedd. Så blev det också, nästan, man måste visst äta och sånt också, men som tidsfördriv och balsam för pandemitrötta själar kan jag inte tänka mig något bättre än Bridgerton faktiskt.
Det är så mycket som bidrar till avkopplingen, mest det världsfrånvända, regelmässiga överklasslivet kanske. Danser och samtal och umgänge som pågår efter en regelbok och som jag förstås aldrig skulle vilja delta i själv, men som på något magiskt sätt vaggar in mig i ett vilotillstånd.
Jag tycker om hur jag blir påmind om hur himla mycket jag gillar Eloise Bridgerton och hur den gör Penelope Featherington ännu mer älskansvärd än jag upplever henne i början av bokserien. Huvudperson är Daphne Bridgerton och Simon Basset som hon rätt snart gifter sig med, jag tycker om dem båda. Daphnes bröder är sorgligt omogna, de stör lika mycket här som i böckerna.
Jag tycker om hur tv-serieskaparna tagit tag i det som är bra i Quinns böcker och förstärkt det. Jag gillar hur kvinnor i vissa fall får driva och hur de får vara huvudpersoner och huvudbetraktare. Och så gillar jag representationstanken. Nej, i Julia Quinns böcker är nog ingen svart, men i serien är de det och det tycker jag mycket om (men jag hade nog gärna sluppit den rätt lama förklaringen till det, det hade gärna fått stå okommenterat).
Det kommer att bli fler säsonger (utgår jag ifrån) och jag önskar mig självklart nästa i julklapp 2021.
Så här har jag tyckt om böckerna (den här säsongen av tv-serien bygger främst på den första boken): The duke and I (En annorlunda allians), En oväntad förälskelse, En förtrollande hemlighet, En oundviklig längtan, Ett minnesvärt frieri och En oemotståndlig frestelse.