Kompisar från förr, tv-serier vi minns ( eller trodde att vi mindes….)

Jag lever i en familj av skärmälskare. Vi datoriserar, surfplattehänger och ser på tv. Sällan gör vi samma saker men ofta gör vi det tillsammans (hurra för öronproppar och hörlurar!) Inför en temavecka på Kulturkollo för några år sen bestämde vi (ok jag) att vi skulle se på tv tillsammans, favoriter från de vuxnas barndom och favoriter från nu. Här följer en rapport.

Beppes godnattstund, avsnitt 1, säsong 1 (första gången visad 1972)
Vad? Man i nattskjorta talar med dockor och visar film.
Vems val: gemensamt vuxenval
Barnens utlåtande: Varför är det så trist?
Mitt utlåtande: Var det såhär långtråkigt? Att Beppe satt i sängen och lekte med riktiga dockor och sa åt dem att sova? Var det så varje gång? Kraven var kanske inte så stora på den tiden… Det är lite som om jag skulle ha filmat mig själv när barnen tvingat mig att leka med dockor. Men visst måste väl serien ha utvecklats? Här är det nästan inga talande dockor, visst var det väl fler? Va? VA?

The pling & plong show, avsnitt 4 (första gången visad 1970)
Vad? Robert Karl Oskar Broberg springer runt med en pall, och sjunger.
Vems val? Mitt!
Barnens utlåtande: ”Tråkigt!” Men jag såg minsann att vissa skrattade flera gånger och dessutom intresserade sig för de som var med. Och sexåringen erkände motvilligt att han gillade roboten.
Mitt utlåtande: Lite som roliga timmen, men infallsrikt och uppfriskande. Och Robert Broberg är lika fantastisk som alltid

Pokemon: Genesect och den återuppväckta legenden (film)
Vad? Jag är osäker…
Vems val? Sjuåringens
Barnens utlåtande: Så bra!
Mitt utlåtande: ??? Jag förstår på riktigt inte vad som händer… Jag har sett Pokemon tidigare, aldrig som ett stort nöje men jag har ändå hängt med. Det här är bara konstigt, kanske är det åldern ändå… Sjuåringen hajar ju läget precis.

Sen tog det stopp. Barnen vägrade se Farbror Frippes skafferi, Från A till Ö och lite annat som jag hoppats få visa dem, och vi vuxna somnade slutligen framför Pokemon.

Jag hade stora planer för detta experiment, hoppades få återuppleva gamla favoriter och i alla fall visa ungarna något de kunde förstå. Och så hoppades jag i smyg på att vi skulle återupptäcka lite av deras gamla favoriter från tidigare år. Ni vet I drömmarnas trädgård, Pingu, Spöket Laban och sånt som vi såg på Barnkanalen i arla morgonstund. Som jag älskar Barnkanalen! Ni vet väl att det finns ett Barnplay där alla nyare barnprogram från Barnkanalen är samlade (och det äldre finns i Öppet arkiv)? Jag söker nu, efter mitt havererade tillsammanstittningsprojekt, min tillflykt dit och grottar ner mig i braigheter. Åh, Fåret Shaun!

I min värld råder det ingen tvekan om att det inte alls var bättre förr. Idag görs det galet mycket bra tv för barn, med pedagogik och kul. Det gjordes bra saker när jag var barn också men min erfarenhet av att vara manisk tv-tittare som barn och sen som förälder är att det är bättre nu ändå.

Hade jag vetat att experimentet skulle avslutas så abrupt hade jag valt annorlunda, nu såg vi två program där vuxna män lekte och blev filmade när de gjorde det, och då hann jag inte ens med Staffan Westerberg… Min högst ovetenskapliga undersökning säger mig att vissa saker kanske inte ska ses igen, men den säger mig också att jag nog ändå är lite kär i Robert Broberg fortfarande… Och att jag vill utforska mer med barnen, både gammalt och nytt. Häromkvällen utropade maken (mycket oväntat och ur alla sammanhang lösryckt) att vi ju måste se om Bröderna Dal tillsammans och det måste vi förstås. De verkar finnas på Youtube…

Det här inlägget publicerades första gången på Kulturkollo 2015.

Bilden kommer från Pixabay och föreställer en av huvudrollsinnehavarna i Fåret Shaun (som vi ju alla vet är världens bästa tv-serie någonsin).