Med anledning av gårdagens halvlyckade återbesök i vampyrromansvärlden kommer här ett återvunnet inlägg från Kulturkollo:
All form av överkonsumtion leder till mättnad. Också när det handlar om blodsugare och huggtänder. Blev jag varse.
Jag läste bok på bok på bok på bok. Pluggade vampyrer på universitetet och försökte desperat hitta vampyrfilm jag inte blev pinsamt berörd av. Sen tog det plötsligt stopp. Överkonsumtion. Eller finns det en annan förklaring? Möjligen hittade jag slutligen fram till de ultimata vampyrskildringarna och då förlorade sökandet sin lockelse? Hur som helst, här kommer i alla fall en lista på mina allra bästa vampyrer, noggrant framforskat till priset av mitt intresse.
En vampyrs bekännelser av Anne Rice
En klassiker vars betydelse för genren jag inte tror kan överdrivas. Väldigt, väldigt bra om de odöda, deras livslust och sorg.
Staden som försvann av Stephen King
Också en klassiker, riktigt ruggig, och som vanligt är King bäst när han skriver osentimentalt om hemska saker som händer barn.
Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindkvist
Vampyrrealism i Blackeberg. Utan tvekan en av de allra bästa vampyrskildringarna någonsin.
The Gilda stories av Jewell Gomez
Feministisk vampyrism genom flera sekler. Vad finns det att inte gilla med det?
Judas barn av Markus Heitz
Mycket, mycket mörk och blodig. Våldsam och fantastisk.
Sunshine av Robin McKinley
Trasigt, charmigt och riktigt bra. Att läsa den här boken är som att se en säsong Buffy the vampire slayer, magiskt alltså.
Legend av Richard Matheson
Mänsklighetens undergång har aldrig varit så ödsligt sorglig och obehaglig.
The Vampire Tapestry av Suzy McKee Charnas
Det här är en riktigt annorlunda och förtrollande vampyrroman. Det är också min senast lästa i genren,
kanske var det där jag nådde perfektionen?
Sen är jag också väldigt förtjust i Sookie Stackhouse-böckerna (böckerna alltså, INTE tv-serien!) av Charlaine Harrris, men efter att ha läst de sista delarna vet jag inte hur bra de egentligen var. God avkopplingsläsning är de hur som helst och det räcker ju faktiskt rätt långt.
Den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2017.