Det kan inte bli så mycket bättre än serieromaner när de är bra. När bilden och texten blir till känslan som ska förmedlas är det perfektion. Gå med mig till hörnet är fulländad på det sättet.
Elise, några och femtio, lever med Henrik sen tjugotre år tillbaka. Barnen är utflugna. De älskar varandra på det stillsamma sättet, har projekt, ska alltid leva tillsammans. Och så drabbas Elise av passionen när hon träffar Dagmar. Och så drabbas Henrik av passionen när han också blir kär i en annan.
Jag tycker så mycket om det stillsamma här, och det snälla. Alla i den här berättelsen vill gott. Henriks sätt att acceptera Elises passion, Elises sammanbrott när han träffar en annan. All denna kärlek som inte tar slut för att en annan börjar. Det är så komplicerat och så stort och fantastiskt och svårt som livet är. Inte hela tiden tack och lov, men ibland står man vid branten och vet inte hur det ska gå.
En annan sak som jag gillar är hur Elise får vara människa först också när hon är förälder. Ingenstans antyder hon, han, barnen eller författaren att Elise eller Henrik skulle vara sämre föräldrar för att de också är människor. Fint är vad det är.
GÅ MED MIG TILL HÖRNET
Författare: Anneli Furmark
Förlag: Galago (2020)
Andra som skrivit om boken: Feministbiblioteket