Ångest av Pär Lagerkvist

När jag inledde det här projektet, att läsa om ångest, tänkte jag först kort att det kanske inte var helt nyttigt, att ångestklorna skulle sträcka sig ut från boksidorna och göra mitt mående sämre. Jag släppte det snabbt när det inte alls blev så. Men med Pär Lagerkvists Ångest är jag nästan där, man får vara försiktig med den.

Jag kan inte ens tänka mig vad det innebar att ge ut en diktsamling som Ångest 1916. Visst skulle det manliga geniet bada i ångest redan då och använda det som ursäkt att bete sig. Men den ångest Pär Lagerkvist beskriver är inte så mycket sådan, jag kan se det i avsaknaden av kamp, längtan till ångesten och längtan till döden, men i allt annat är det min ångest han beskriver. En sorts grundångest.

Jag blir väldigt berörd av hur Pär Lagerkvist inte bara sätter ord på ett tillstånd jag känner igen utan hur han också uttrycker en sådan ömhet för oss människor. Han ser ångesten i människan, som en naturlig del och han ser modet och styrkan i att leva det livet. Det gjorde mig lite tårögd faktiskt, jag vill lära mig den ömheten.

Samlingen inleds med Ångest, ångest är min arvedel. Förstås. Några sidor längre fram kommer dock det som bitit sig fast, den perfekta beskrivningen av hur det är

– Min ångest är en risig skog där blodiga fåglar skrika…

Läs inte hela den dikten en hällregnig, nermörk vintermorgon när allt redan känns lite trasigt, det är helt enkelt ingen bra idé. Det blir så sällan en bra dag efter det.

ÅNGEST
Författare: Pär Lagerkvist
Förlag: Albert Bonnier förlag (1966)

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.