16 april 2024

Om Anne på förintelsens minnesdag

Idag högtidlighåller vi Förintelsens minnesdag. Vi minns det vi inte vill minnas, men aldrig får glömma. Jag väljer att göra det med en text jag första gången publicerade på Kulturkollo våren 2016.

Om Anne
Det var när jag pratade med barnen om Anne Frank som jag började gråta. För att… ja, för att det är omöjligt att inte. Den där reaktionen satte igång en massa tankar om henne och om oss, om symboler vi skapar för att klara av det – allt.

När paren i Nathan Englanders novell Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank pratar om Anne Frank så är det inte flickan de pratar om. Det är gömstället, att gömma och bli gömd. När Hazel och Augustus reser till Amsterdam och talar om Anne Frank i Förr eller senare exploderar jag handlar det också om annat, och aldrig egentligen om Anne.

Jag minns att jag läste dagböckerna i högstadiet och att flickan Anne betydde mycket för mig, för min förståelse av förintelsen. För att hon var lika gammal som jag och för att hon var så vanlig, så långt från en abstrakt siffra man kan komma. Och jag gjorde henne nog till en symbol för den lilla människan i det stora obegripliga. Men när jag berättade för mina barn om henne och svarade på deras förstagångsfrågor blev hon flickan igen. Hon blev 16-åriga Anne på väg in i gaskammaren (“vad är en gaskammare mamma?”) och där gick jag sönder.

Jag tror att vi behöver symboler för att göra världen begriplig, men jag tror också att vi ibland behöver plocka ner dem från piedestalen och se dem som människor. Ingen människa är enbart en symbol eller siffra och det är livsviktigt för oss att komma ihåg, särskilt i tider som dessa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.