Det är en utmaning att läsa So Sad today. Den innehåller så mycket av det som jag har problem med. Droger har jag exempelvis svårt för att läsa om eftersom jag får utslag av människor som gör sig själv illa. Sen finns här kaloriräkning och kroppshat också och det är jobbigt på ett helt annat sätt. Mina ätstörningar ligger djupare ner än Melissa Broders, men de är inte begravda, bara hjälpligt övertäckta av annat. Jag räknar inte kalorier, men jag ägnar väldigt mycket energi åt att låta bli, det är nästan lika illa.
Sen finns här kapitel som det som heter ”Alla som har en kommitté i huvudet som vill att du ska dö, räcker upp en hand”. Det träffar liksom rakt i magen. Där skriver hon roligt och oändligt sorgligt om rösterna som berättar om allt man suger på, de där högljudda som i alla fall jag träffar rätt ofta. Samtidigt berättar hon också om motkraften, tystnaden som också finns där inne.
Jag tycker också mycket om igenkänningen, här finns en annan som varit ett barn hemfallen åt katastroftankar till exempel, en allierad. När Melissa Broder skriver om kopplingen mellan depression och ångest tänker jag nya tankar om mitt eget mående. Det är också viktigt att hon tänker på ångesten, den lågintensiva och panikvarianten med annat än ilska, hat och sorg. Hon kan förmedla en tacksamhet mot vad den gett henne av djup och känslor. Jag tycker om dem som törs omfamna det allra svåraste och det måste väl ändå vara en av de svåraste utmaningarna – att någonstans älska sin fiende. Där hittar jag kopplingen till Pär Lagerkvist som jag skrev om häromdagen. Jag kan nog också tänka mig att se med mildögat på min ångest, jag hatar den, men nu när den ändå finns här så kan jag se att den format mig och att jag blivit starkare av den, även om jag sällan tänker på det så.
SO SAD TODAY
Författare: Melissa Broder
Förlag: Daidalos (2016)
Översättare: Jenny Högström