Å det här tycker jag om!
Jag ska inte låtsas att jag begriper mig på Friederike Mayröcker eller vad hon försöker göra, och ändå förstår jag allt. Om omfamningar är ett märkligt mellanting mellan lyrik, prosalyrik och något alldeles eget, jag förmår inte sätta ord på det.
Vanligen försöker jag läsa poesi långsamt men Friederike Mayröcker skriver med en frenesi som tvingar fram ett högt tempo. Jag kastar i mig, helsväljer, vänder tillbaka, känner den där hisnande känslan i maggropen när något landar eller jag flyger en bit ovan marken. Som att åka karusell är det att läsa Friederike Mayröcker, med den skillnaden att jag aldrig tyckt om att åka karusell.
Om omfamningar är ömsinta nedslag i närhet, fysisk och andlig närhet som berör. Jag känner sommarvinden mot min hud och jag kan känna någons armar om mig. Det är en märklig upplevelse, en förunderlig upplevelse att läsa detta mitt i den allra mörkaste vintern när denna närhet förvägrats oss så länge. Friederike Mayröcker beskriver det så bra att det nästan känns verkligt, så som stor poesi är.
Å som jag önskar att de inte gett det där nobelpriset till Handke, det hade passat så oändligt mycket bättre hos hans landsmaninnan Mayröcker.
OM OMFAMNINGAR
Författare: Friederike Mayröcker
Förlag: Ellerströms (2013)
Översättare: Ulla Ekblad-Forsgren, originaltitel: Von den Umarmungen
Hanna på Feministbiblioteket var den som tipsade mig om Friederike Mayröcker, hennes text om boken kan du läsa här.