Den bibliska berättelsen har allt – kärlek, hämnd, ond bråd död och moraliska spörsmål. Det är inte konstigt att de används om och om igen i populärkulturen.
Det finns många författare som behandlat berättelsen (eller berättelserna) med stort B – Torgny Lindgren, Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Pär Lagerkvist. Många! Men dem tänker jag lämna därhän idag, jag har redan skrivit om det både där och här. Idag ska det handla om tv-serierna.
Det finns många tv-serier med inslag av religiös och kristen myt. Där finns de oerhört tydliga som Dominion (som jag inte sett) och Angels in America (som jag sett, älskat och nu förstås måste se igen). Där finns de mer diffusa men med till exempel en tydlig frälsargestalt i förgrunden, som gamla klassiska En röst i natten eller mer nutida Daredevil.
En av mina allra största tv-seriefavoriter är den nyaste versionen av Battlestar Galactica. Där finns en djupt rotad syn på religion och religiös övertygelse. Människorna bor på gamla slitna rymdskepp och flyr undan katastrofen och cyloner, maskiner som skapats av människan men vars egen skapelseberättelse och utveckling är väldigt starkt kopplad till religiös magi. Människorna söker hela tiden sitt ursprung, den mytiska 13e kolonin, som kanske är jorden, som kanske finns. Det hela känns ibland väldigt mycket Aniara och längtan efter “Doris gröna dalar” (också förutom att det rör sig om rymdoperor). Förutom den starka religiositeten bland människorna (mer om den här för den som vill fördjupa sig) och alla myter kring cylonernas genesis finns också en messiasgestalt i form av Gaius Baltar. Han tillbes, upphöjs, förföljs, störtas och återuppstår. Kristusgestalten Gaius Baltar lämnar mycket övrigt att önska, men stora delar av hans berättelse fokuserar som sig bör på nyckelpunkterna tvivel och skuld.
En tv-serie som inte på något sätt gömmer något om sin inspiration är Supernatural. Det börjar som en serie om demoner och andra mytiska fenomen, men landar i en uppgörelse med de bibliska berättelserna. Här är änglar onda och egennyttiga eller förslavade, gud är frånvarande men hans barn, änglarna, utkämpar samma slag om och om igen. Mikael, Rafael, Gabriel, alla finns de där. Lucifer och djävulen. Ett tag hänger till och med apokalypsen runt hörnet, med bleka ryttare, omen och hela köret. Jag som älskat de gamla myterna om den fallne ljusängeln Lucifer sen innan jag läste Margit Sandemos romantikversion tycker mycket om utforskandet här, men jag saknar lite av det problematiserande förhållningssättet i relation till framförallt Lucifer. Där jag alltid tyckt om att fundera kring godhet och ondska i berättelserna om fallna änglar och guds vrede så behåller Supernatural den där lite fantasilösa dikotomin. Lucifer ond, bröderna Winchester goda helt enkelt (eller nästan, Lucifer är i alla fall ond, ren godhet existerar nog inte i Supernatural när jag tänker efter). Men bortsett från det så tycker jag om Supernaturals lek med änglarna, hur de är komplexa och hur de struntar fullkomligt i människor och inte skulle lyfta ett finger för dem under annat än direkta order.
Den kristna påsken då, passionen? Jo, men den finns där om än inte alltid så uttalat. Att offra sig för andras skull förstås, Jesus död var ju det största offret och det återfinns i var och varannan tv-serie, film och bok. Det är förstås ett evigt tema. Sökandet efter välsignelse, svar, en tillhörighet, kampen med tvivlet är också allestädes närvarande. Det är eviga berättelser som berättats redan många tusen gånger och som aldrig slutar utvecklas eller vara aktuella. Jag tror att vi behöver de här berättelserna, på olika sätt i olika tider och situationer. För att de säger saker om oss och kan förändra och utveckla oss när vi tillåter dem.
En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo 2016, du hittar den här.
Vill du läsa mer om tv-serierna jag nämner så finns mina texter om dem länkade på den här sidan.