Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner

Hemmasittare (vilket är ett förfärligt ord för en företeelse som innehåller så mycket mer och annat än själva ordet antyder, men jag håller med Nadja Yllner om att det kan användas, i brist på bättre). Det gör ont i mig bara av att tänka på att läsa den här boken, att faktiskt ta in den är riktigt tungt. Men också stärkande.

Lova får svårare och svårare att närma sig skolan under mellanstadiet och till slut kan hon inte alls. Ångest och panik sätter stopp, som en osynlig bur hon inte kan ta sig ut ur. Boken handlar om hennes, men framförallt hennes föräldrars kamp att få ut henne ur buren och för att hitta ett förhållningssätt till en vardag som blev en annan än man tänkt sig.

Den verklighet Lova och hennes familj lever är inte den jag och min familj finns i, men där finns beröringspunkter. Den där balansgången när ett barn inte förmår finnas i skolmiljön all den tid som förväntas den har vi gått i många år.

Det märkligaste för mig var den form av igenkänning den här boken väckte. Jag känner som sagt igen en del i vår verklighet nu, men framförallt känner jag igen den lilla flicka som var jag i Lova. Jag har minnen av att sitta i en bil utanför min högstadieskola utan att kunna förmå mig att kliva ur eller förklara varför. Jag minns en ångest så stark att den fick mig att tillbringa hela lunchrasten på bibliotekstoaletten när jag gick på gymnasiet (när jag alls tog mig hemifrån alltså). Boken väckte tankar som fick mig att ta den stackars 13-åringen, 15-åringen och 17-åringen som var jag i hand och släpa henne ut från det där ensamma rummet som blivit hennes plats. Jag tror på att man kan läka sig själv i efterhand.

Berättelsen om Lova har gett mig exempel och bilder att ta med mig in i mitt vardagsliv idag, men det har också påmint mig om hur det kändes och det är minst lika viktigt. Min huvudsakliga utmaning just nu är att hålla isär det som var jag och det som är nu på ett konstruktivt sätt, men det ska nog också gå. Det är det som är grejen med allt det här, det går alltid att ta sig igenom, på något sätt.

HON KALLADES HEMMASITTARE. OM SKOLAN, TÅRARNA OCH KAMPEN I HALLEN
Författare: Nadja Yllner
Förlag: Forum (2021)
Andra som skrivit om boken: Enligt O

2 tankar på “Hon kallades hemmasittare av Nadja Yllner”

    • Ja, jag önskar verkligen att vi inte var så många som behövde den här boken, men det är väldigt fint att den finns när vi nu är så många som kämpar i detta.

      Svara

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.