Postsanning av Matthis Kempe-Bergman

Då och då får jag förfrågan från poeter om att läsa deras debuter och det är jag väldigt glad över eftersom poesivärlden är lite svår att hålla sig à jour inom (eller inte svår kanske, men ovan). Nu har jag läst Postsanning som är Matthis Kempe-Bergmans debut.

Som titeln antyder är Postsanning till viss del akademisk till sin karaktär, den utforskar begrepp och tankar som vi slänger oss med i det akademiska (jag räknar mig märkligt nog fortfarande dit trots att det snart är 10 år sen jag disputerade). Det är inte märkligt eftersom Matthis Kempe-Bergman är doktor och forskare. Jag tycker att de delarna är intressanta främst för att jag aldrig tänkt att man kan göra poesi av det, men det kan man ju uppenbarligen.

Allra bäst tycker jag dock om de korta passagerna som får mig att tänka till och så de kursiva dikterna/verserna/vad jag nu ska kalla dem där rytmen tar över och gör något förunderligt med såväl ord som mig.

Postsanning är experimentell på flera sätt i såväl form som ordval och bildspråk. Det är inte helt lätt att ta till sig allt, men det som talar till mig bränner till på riktigt.

POSTSANNING
Författare: Matthis Kempe-Bergman
Förlag: Ekström & Garay (2021)

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.