The curator av M. W. Craven

Jag har svårt att veta vad jag tycker om The curator. Bra underhållning är det sannerligen, i alla fall nästan fram till slutet då det blir alldeles för mycket av allt. Det tycker jag verkligen inte om, ur någon aspekt (det är inte trovärdigt, karaktärerna är inte sanna mot sig själva, det är inte bra helt enkelt). Jag har problem med annat också. Hela gåtan är för komplicerad, vissa delar listar jag ut snabbare än det är meningen tror jag och vissa delar finns det inte en chans på jorden att lista ut eftersom det inte är logiskt eller riktigt hänger ihop. The curator känns som lite för många berättelser som vill bli berättade på för kort tid.

Det börjar ”lovande” med kroppsdelar som hittas utspridda på olika platser vid juletid och sen följer jakten på en mördaren. Efter en stunds normalt polisarbete kommer så uppgiften att det kan röra sig om en mytisk person kallad The curator som tar på sig uppdrag och får dem gjorda.

Det är mer än historien som besvärar mig här, också sättet den berättas på känns mer grovhuggen än de tidigare böckerna (eller så har jag hittills låtit mig förblindas av bra berättelser). Det är många kapitel som avslutas ungefär ”och då berättade han allt och det förändrade deras syn på saken för alltid”. Det känns inte heller helt bra att karaktärerna döljer så mycket för läsaren hela tiden.

The curator är inte lika bra som sina föregångare, men det är fortfarande bra underhållning (förutom slutet då). Och jag gillar förstås att hänga med Poe och Tilly lite till.

THE CURATOR
Författare: M. W. Craven
Förlag: Constable (2020)
Tredje delen i serien om Washington Poe och Tilly Bradshaw. Tidigare delar: Brännaren och Black summer.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.