Djur av Lise Tremblay

Jag har alltid trivts mycket bra i Lise Tremblays vildvuxna gränslandslandskap. Hennes Kanada känns som hemma på litteraturens magiska vis. Jag har alltid tyckt mycket om hur hon skriver, men ändå är Djur som ett slag i magen. Allt jag tidigare läst av henne leder oss fram hit. Kanske för att den är särdeles bra, kanske för att den talar med mig på ett särskilt sätt just nu. Troligen beror det på båda dessa saker.

Djur berättar om människor som älskar djur eller kanske främst en människa som lärt sig älska sen han började älska en hund. Benoît har flytt hela sitt liv, från dottern och frun och livet som det kändes. Instängt kravfyllt. Så bröt han upp, flyttade till sin jaktstuga och nu bor han där med hunden Dan. Det är när Dan blir sjuk och alldeles tydligt snart ska dö som Benoît börjar reflektera över sitt liv, hur kärlekslöst det varit och hur Dan öppnade upp något i honom. Det finns andra intressanta trådar i den här berättelsen också, som den om jakten och landsbygden. Där känner jag också igen mycket, men det är i relation till djuren jag verkligen bottnar.

När min bästa vän, katten Buffy dog 1 mars blev jag varse hur sorg kan deformera ens liv. När Benoît reflekterar över den ångest varje morgons uppvaknande åsamkar honom gråter jag rakt ut, på det okontrollerade sättet. Det är så hemskt, alla gånger jag tvingats inse att hon är borta, men det är också trösterikt att någon har tagit sig igenom för att kunna skriva om det. För om det är jag övertygad, det här är inte påhitt, Lise Tremblay vet. Och hon respekterar såna som mig, hon gör oss inte till mindre människor för att vi älskar djur lättare än vi vågar älska människor (vi kan det också, men våra djurvänner har hjälpt oss våga). Jag vilar lite i den respekten eftersom den inte alltid är självklar.

Det jag tycker är så särskilt fint i Djur är hur tydligt allt hänger ihop, hur enkelt allt är att förstå. Benoît anklagar aldrig sig själv för att han älskar Dan, han villkorar aldrig på sin rätt att sörja såväl innan som efteråt. Inte heller någon annan anklagar eller förminskar, i den värld han hittat är djurens självklarhet självklar. Det är fint.

2020 var svårt, 2021 har varit ännu värre och ärligt talat så har tiden sen typ 2015 varit riktigt, riktigt tung med många och svåra förluster, utmattning och sån skit. Det är inte konstigt att jag är lite trött och lite trasig. Och det är inte konstigt att jag älskar Djur så oerhört mycket. Jag behövde den nu, och det tror jag att alla gör hela tiden. Djur är en fantastisk bok i all sin enkelhet. Unna dig den.

DJUR
Författare: Lise Tremblay
Förlag: Rámus (2021)
Översättare: Elin Svahn, originaltitel: L’Habitude des bêtes

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.