Att bo på en fyr måste vara det mest vedervärdiga man kan göra, men också det ljuvligaste. Tillvaron där skrämmer mig (visst måste man väl till slut bli från vettet av ensamheten och havet?) samtidigt som den lockar (att vara själv med havet och lugnet ändå…)
I Fyrvaktarna får jag både det ena och det andra tillsammans med en gåta. 1972 försvinner tre fyrvaktare från en fyr utan ö vid Cornwalls kust. Utan ett spår. Tjugo år senare nystar en författare i fallet och vi får läsa det i dåtid i fyren och i nutid (med återblickar förstås) på land. Vi får lära känna fyrvaktarna, fruarna, livet som det var. Ingen är särskilt sympatisk, alla lever med sin skuld, då och nu. Det finns kanske inte ens någon förlåtelse att hoppas på.
Jag tycker om mycket med Fyrvaktarna. Det karga, utforskandet av vad ensamhet, sorg och skuld gör med en till exempel. I det stora och det lilla. Jag har lite svårt för författargrejen (och att det ska vara en grej framförallt) och de där monologerna som kvinnorna håller. Allra bäst tycker jag nog att det är på fyren, att få gå in i den repetitiva vardagen och att till slut få veta hur det slutade och varför.
FYRVAKTARNA
Författare: Emma Stonex
Förlag: [Etta] (2021)
Översättare: Jens Hjälte & Niklas Darke, originaltitel: The lamplighters