Jag har ju varit historiker (en gång historiker alltid historiker kanske?) och mitt specialområde är kvinnohistoria. Min nisch är barnamord och kvinnors relationer till varandra, men det var faktiskt häxprocesserna som ledde mig dit. I de svenska trolldomsrättegångerna såg jag ett utslag av kvinnohat jag inte tidigare anat och det ledde mig in på vägen att berätta oberättade kvinnohistorier.
Marko Lamberg berättar alltså en historia för mig som jag mestadels redan känner till. Om Malin Matsdotter vet jag en del, jag har läst om hennes avighet, att hon inte inordnade sig och följde mönstret. Jag har tänkt en del över hur det var hemma hos henne, med döttrarna som så uppenbarligen var rädda för henne, men kanske också var fientliga. Stämningen kan inte ha varit på topp och det finns en sorg i dessa liv som inte kan mätas eller förstås. Malin var den enda som brändes levande i Stockholms trolldomsrättegångar och hon gick det ödet till mötes eftersom hon var stursk, vägrade erkänna och som ett exempel för andra. Jag tycker att det är väldigt intressant att ta in Marko Lambergs intersektionella perspektiv i mixen. Malin var ju inte bara en kvinna som tvingades försörja sig och sina barn, hon var också änka efter en (för tidelagsbrott) avrättad man och så var hon invandrad från Finland. Hon var en annan på så många sätt.
Som bok betraktat är Häxmodern intressant, men jag kan tycka att den är lite omständligt berättad. Det är väldigt många personer och skeenden som berättas samtidigt och i allt detta kommer Malin bort igen. Jag hade uppskattat en kortare bok som främst fokuserade på Malins liv och öden och hänvisat den som intresserar sig för de andra personerna att läsa vidare i annan litteratur.
HÄXMODERN. BERÄTTELSEN OM MALIN MATSDOTTER
Författare: Marko Lamberg
Förlag: Natur & Kultur (2021)
Översättning: Ann-Christine Relander