Kissing the witch av Emma Donoghue

Det är ett nöje att läsa Emma Donoghues versioner av gamla kända sagor. Hon lyckas berätta dem med en egen och ny röst samtidigt som hon bevarar dess mörka kärna och gör den tydligare.

I Kissing the witch möter vi Snövit, Askungen och pepparkakshusets häxa, men de är inte alls sig lika, de är mer som man kan tänka sig att de verkligen var om de var. Emma Donoghue berättar om umbäranden och fattigdom, kamp, äventyrslystnad och svek. Och allt som berättas berättas ur kvinnornas synvinkel, ibland med erotiska dragningar mellan kvinnorna. Lika ofta är det en vänskap eller en samhörighet bortom ytlig fiendskap som knyter kvinnorna samman. Det handlar om överlevnad och respekt för vad den andre måst uthärda. Låt oss säga att prinsarna inte är mycket att hänga i julgranen, men det är de ärligt talat inte i originalsagorna heller.

Jag tycker mycket om Emma Donoghues sätt att leka med språket så att var och en av kvinnorna får berätta sin saga, med sin egen röst. Boken har mer än 20 år på nacken, men den är tidlös och jag rekommenderar den varmt.

KISSING THE WITCH. OLD TALES IN NEW SKINS
Författare: Emma Donoghue
Förlag: Harper Collins (1997)

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.