För fem år sen var jag påväg in i en av de värsta perioderna av mitt liv, samtidigt som jag tack och lov tvingades inleda arbetet med att ta mig ut ur den. Jag kunde inte läsa, inte fatta beslut, snart kunde jag inte föra samtal med min man. Jag gick från att jogga några gånger i veckan och promenera varje dag till att släpa mig runt en timme i motionsspårets korta slinga varje dag, om ens det. Vissa dagar blev det ingen lunch för jag orkade inte laga eller äta någon, vissa dagar orkade jag nätt och jämt röra mig från soffan till toaletten. Det var det totala mörkret, men det var ändå bättre än det som varit. På vissa sätt var det också bättre än det som kom.
Nu är jag stark eftersom jag tvingats jobba igenom och med det där i fem år, men jag är också galet skör (förlåt för bruk av överanvänt ord, men det är det som ska in på den här raden). Jag faller ner i ångesten och gråten och hjärtklappningen bara sådär. För det mesta är allt för mycket och överväldigande, men det går. Jag har förlorat så många delar av minnet. Jag har lärt mig massor om vila och ickeprestation. Det finns plus och minus med allt.
Vad jag gör nu som jag inte gjorde? Jag jobbar mindre, testar tjänstledighet på olika nivåer för att hitta rätt. Jag mediterar (för att öva upp hjärnan genom avslappning och fokus), jag yogar (för kropp och själ), joggar var tredje dag och jag försöker knö in kreativiteten, med skohorn ibland för utan den förtvinar jag, i vardagen. Jag vilar och försöker grunda mig, försöker få utlopp för tankarna som far. Min största fiende är oron. Den tar fortfarande över mig ibland, ofta.
Jag befinner mig fortfarande på den här resan och har insett att det kommer jag alltid göra, det är ju det som är livet. Mitt mål kan inte vara att bli som jag var innan, det måste vara att helas till någon som ser gränserna och förstår sig på vad som är viktigast. I somras insåg jag att jag mådde jag bättre med mig själv än jag gjort på väldigt länge, sen föll jag plötsligt djupare än jag varit på länge. Nu jobbar jag vidare på att komma tillbaka till sommarens känsla och att få stanna i den. Det är frustrerande att det ska vara ett heltidsjobb att uppnå balans bara, och att man aldrig är färdig.
Den här veckan ska jag återpublicera några gamla texter från när det begav sig, alla från Kulturkollo. Jag ska reflektera lite kring kreativitet och utmattning och så ska jag tycka till om den bästa bok om utmattning jag läst hittills. Väl mött!