Den där gränsen som går någonstans. Mellan arbete och fritid. Den där gränsen som gör att jobbet inte blir själva livet och sådär. Den som behöver finnas där men inte alltid gör. Jag tänker på några som jag läst om. Andreas Egger i Ett helt liv som bygger “sin” linbana i österrikiska alperna, som stretar på och jobbar och står i, ibland för att försörja en familj, ibland bara för att. Det finns något sorgesamt och vackert i det.
Jag tänker på Elsie Johanssons Nancy som jobbar och sliter och nog aldrig lyckas bevisa sin duglighet (för sig själv i allafall). Jag tänker på Henning i Mina drömmars stad (och så tänker jag att jag vill läsa om den serien snart) vars hela liv definieras och bestäms av det där arbetande och arbetet. Känslan i kroppen efter en dag i hamnen…
Jag tänker på Gösta Berling som i så mycket definieras av att han inte arbetar längre, att han ingenting gör, att han slashasar sig runt den värmländska landsbygden till ingen nytta (han har ju några andra lite problematiska omständigheter att brottas med också, men…). Och så får man ju inte vara, till ingen nytta…
Jag tänker på mig själv som inte alltid haft den där gränsen i mitt liv och därför gick in i en sån där vägg istället (såna väggar kan man också läsa om, jag rekommenderar Pia Dellsons Väggen till alla och envar). Jag började jobba igen efter ett tag, men arbetar fem år senare fortfarande med att rita upp den där gränsen. Jag tänker på att det känns skönt att vara tillbaka, men samtidigt funderar jag lite över varför det var så svårt att definiera och hitta mig själv i en tillvaro där jag inte arbetade (och slashasade mig runt den värmländska landsbygden, till ingen nytta så att säga). Jag tänker mycket på arbete och vad det gör med oss just nu och jag känner mig så evinnerligt priviligierad över att ha tid och möjlighet att göra det.
Den här texten publicerades i en första version på Kulturkollo i februari 2017.