Bitter ska man inte vara, men det är jag ju. Inte hela tiden och inte på allt, men nog sjutton drabbas jag av en släng av bitterhet ibland. Inte minst när jag tänker på den välsignade utmattningen. Herregud ändå så många böcker, artiklar och tyck jag läst om utmattning sen jag själv insjuknade (eller vad man nu gör…). Ord efter ord efter ord om hur jag ska ta mig upp och ut. Hur jag ska träna för att bli “frisk”, och tänka positivt och vara mindful och resa bort en stund eller isolera mig hemma. Eller yoga och äta rätt, men unna mig och tänka på att inte dricka för mycket kaffe samtidigt som kaffe kan vara bra. Och jag ska minnas att utmattning är ett livsfarligt tillstånd, man kan dö om man inte vilar och om man inte tränar och om man tänjer gränserna eller inte. Det är väldigt mycket man ska göra och tänka på när man är utmattad kan jag säga. Jag kan också meddela att det inte går så bra. För det blir överslag av alla tankar och tillslut blir allt till en enda gröt som på något sätt fått talförmåga och säger “du är inte bra nog, du har missat allt det här och gjort helt fel grejer, allt är ditt fel”.
Ingenstans i de här böckerna och artiklarna hittar jag något egentligt om samhället. Som ju också är trasigt. Det är rätt orimligt att tro att alla vi tusentals som de senaste åren slagits till marken av det här livskrympande syndromet skulle ha ställt till det helt och hållet på egen hand. Men de där samhällstillvända självhjälpsböckerna (“Bränn inte ut din personal”, “Dumspara mindre”…) väntar jag fortfarande på.
Så aningens bitter är jag allt, men också samtidigt tacksam över att min väg med utmattningen varit kantad av kunnigt folk och tur. Och ingenstans har jag läst att utmattning botas av bitterhet (ilska däremot, det är en finfin drivkraft det) så det är är väl bara till att gilla läget och göra sitt bästa. Och under tiden så finns det faktiskt en del bra böcker att läsa. Såna som förvisso handlar mest om utmattning på individnivå, men också ibland lyfter blicken och gör samhället där bakom synligt. Mina bästa böcker om utmattning är Ur balans av Aleksander Perski, Väggen av Pia Dellson och Innan väggen av Anna Voltaire. Någonstans vill jag också tro att när vi orkat resa oss ur det här orkeslösa träsket kommer det vara vi som skriver de där böckerna om hur samhället kan och ska förändras. Om vi bara får vila lite först.
PS: Imorgon kommer det faktiskt en text här om en bok som är precis vad jag efterlyser ovan, håll utkik! DS
En version av den här texten publicerades första gången på Kulturkollo i november 2016.
Blir också trött på att utmattning skylls på individen alldeles för mycket. Jag tyckte däremot om boken Den utbrända hjärnforskaren av Hedvig Söderlund, som jag tyckte hade en bra balans mellan forskning, råd och egna erfarenheter.
Jag håller med, det är den bästa bok jag läst om utmattning. Jag är så glad att den finns och kan sätta in utmattningen i ett sammanhang. Jag skriver mer om hur bra jag tycker att den är imorgon.
Ah, då förekom jag dig. Inte meningen. Men bra är den. Blir så trött på alla floskler om att man blir frisk bara man springer lite och slänger in en dos mindfullness. Går utmattningen i över då gör man fel.
Det är ju en himla bra bok som man bör tipsa om till alla hela tiden. Jag har längtat så mycket efter den och det var så fantastiskt skönt att äntligen få läsa något som satte utmattningen i en samhällskontext.