Med öronen mot jorden kan man höra mycket. Där nere ekar det mörkaste, jordigaste och det ljusaste hoppet om liv. Där finns minnen vi själva bär och sådant vi glömt sedan generationer tillbaka. Om man lyssnar tillräckligt noga kan man höra såväl livet som spirar i väntan på vår som liven som redan levts färdigt. Kerro Holmberg utforskar allt detta i sin diktsamling Öronen i jorden.
Jag trivs allra bäst i det mörka (förstås, som vanligt), i förlusterna som sorgesamt och långsamt hemsöker, begravningen, den stillsamma sorgen. Jag tycker också om hur det speglas i naturen. Jag tycker om ”hagel i gråsjö” och hur ”molnen grånar på himlen”. Här finns en rytm som vaggar till ro för att sedan plötsligt oroa. Jag tycker mycket om dubbelheten.
Det här är inte en diktsamling om hösten, men jag tycker att den lämpar sig väldigt väl att läsa just nu. Och Kerro Holmbergs egen omslagskonst förstärker den känslan.
ÖRONEN I JORDEN
Författare: Kerro Holmberg
Förlag: Pequod press (2021)
Andra som skrivit om boken: Bernur